Att alltid tänka ett steg längre...
Att min son är smart råder det numera inga tvivel om. Eller smart och smart. Det beror väl på vad man anser med smart men en hög IQ det har han alla gånger. Han har även en social EQ som jag själv sätter mycket värde på.
Han kunde manövrera en DVD när han var lite knappt tre år, en dator vid fyra års ålder och matte var något han behärskade bra redan innan han började skolan. Nu efter ett läsår (förutom sexårsverksamheten då) så kunde han visserligen inte hela alfabetet i ryggmärgen (det går lite knaggligt) men multiplikationstabellen den satt som en smäck. Lärarna är väl aningen frustrerade eftersom han inte följer planen (sen i svenskan och sjukt uttråkad i matten och långt över sin årskurs) men det har inte hans mamma gjort heller under hela sitt liv så jag är mest stolt ;) Jag vet att han kommer att gå långt oavsett vad han bestämmer sig för att göra men jag tror nog det blir en liten datahacker av honom precis som sin far och mor.
Backgammon var det som lärde honom att räkna och kortintresse har han alltid haft. Jag minns när han satt och spelade kort med sin mormor, en egen påhittat spelform av det ädla kortspelet poker. Mormor skrek: "men Casper du fuskar ju, dy byter regler hela tiden". Jag minns när han var 2,5 år och vi var på bridgeklubben för att säga hej till morfar. Då kläcker ungen ur sig: "mamma, ska vi lira lite kort eller?".
Casper har önskat sig ett schackbräde nu och vill börja spela i någon klubb. I Tallinn köpte jag honom ett bräde, mest för att se om det verkligen fanns ett intresse från hans sida och efter att ha spelat med honom ett par gånger är det bara att konstatera det igen. Han är smart. Han är grym på att tänka flera steg framåt och även om jag vann så ska jag inte sticka under stolen med att jag fick mig en match som hette duga :) Schackskolan nästa det är en sak som är säker. Oavsett vad han kommer att välja i livet så är schack (där man lär sig att tänka flera steg framåt hela tiden) ett grymt redskap att ha med sig i bagaget.
