Tårarna på Roland Garros
Ännu en helg har passerat och kommer aldrig åter. Det har varit några händelserika dagar ur idrottslig synvinkel. Sverige föll som bekant mot Danmark i en match som jag inte gråter blod över att jag inte följde. Jag satt istället på ett bröllop och hade det antagligen klart trevligare än jag hade haft om jag valt fotbollen.
Många väljer att räkna in tennisen i idrottens helgmörker. Jag tycker att det är både orättvist och trångsynt att göra så. Visst, Söderling förlorade. Men som han gjorde det. Jag är förbannat svag för Hollywoodsk dramaturgi och historien om Robin Söderling och Franska öppna had it all. Med sin image och sin historia fanns det aldrig någon chans att vi skulle tro på Söderling som en vinnare. En humörspelare med allt för många skador som aldrig fått blomma. En tennisens Rödlund eller Djordjic. Sen började det hända saker. När vi till slut insåg att killen vi aldrig vågat hoppas på faktiskt hade fällt Den Store Nadal, och sen av bara farten tog Davydenko och Gonzales, var vi plötsligt där. Vid finalen mot Roger Federer. Kanske den bäste spelare som stått på en tennisplan. Vi visste att det skulle ta slut där. Jag förstår inte att folk kunde känna en sådan besvikelse över den förlusten; resan dit var allt, målet ingenting. När Federer gick ned på knä, knöt händerna och lät tårarna komma på Roland Garros var det inte en slagen förlorare som stod på andra sidan nätet. Visst måste Robin Söderling ha varit besviken, men när Federer höjde bucklan syntes det att det stod två vinnare på podiet.
Längdhopp är definitivt en av mina favoritgrenar att titta på i friidrott. Det enda som kan jämföra sig när det gäller spänning i mina ögon är sprintdistanserna och höjdhoppet.
Aftonbladet meddelar att amerikanen Dwight Philips har gjort tidernas femte längsta hopp. Jag säger som Eury sagt i något annat sammanhang: “Jag kan ge mig fan på att Minimedia är inblandat på nåt sätt!”. Det är nämligen tokfel, vilket man inser om man gör 45 sekunders research. Det är förvisso bara fem personer som hoppat LÄNGRE än Philips (de tre amerikanerna Powell, Beamon, Lewis samt armeniern Emmiyan), och två lika långt (amerikanerna Myricks och Walder). Däremot är Philips hopp bara på delad niondeplats. Carl Lewis hoppade nämligen längre än så hela fem gånger i sin karriär. Nu räknar vi dessutom bara hopp i godkänd vind.
Själv satt jag som sagt var på ett bröllop i Vadstena. Mycket vackert och trevligt. Jag hade i ärlighetens namn rätt låga förväntningar på själva tillställningen då jag bokstavligt talat inte kände någon på partajet utom brudparet och min fru. Det är emellertid slående vad rätt gäster i allmänhet och bra bordssällskap i synnerhet kan göra för en fest. Dessutom var det schysst underhållning och bra tal.
