Det är att vara full av sig själv - en hyllning till Lennart Persson
“Att driva fanzine är ingen självuppoffrande samhällstjänst, det är att vara full av sig själv och övertygad om att man själv vet bäst vad som är bäst. Och att vara lika benhårt övertygad om att man bara måste tala om det för folk.”
Så skriver Lennart Persson i efterordet till antologin Feber som som samlat texter om musik som tidigare publicerats på sajten med samma namn. Författarna var fyra av Sveriges mest namnkunniga musikskribenter; förutom Lennart också Mats Olsson, Andres Lokko och Janne Gradvall.
Lennart Persson hade säkert, om han varit tjugo-någonting idag, varit en högst respekterad och välläst bloggare. Raderna ovan skulle kunna beskriva merparten av den svenska bloggosfären. Nu handlar det om sjuttio- och åttiotalets bloggande; fanzinen.
Lennart Persson är för mig, möjligen tillsammans med nämnde Gradvall, Sveriges genom tiderna bäste musikrecensent. Han inte bara skrev bra och hade en ypperlig musiksmak. Han hade också den väldigt sällsynta förmågan att genom bara en text kunna få mig så in i helvete nyfiken på en akt att jag bara vara tvungen att leta upp den och lyssna, även om jag inte ens var intresserad av genren ens. Och det är det som faktiskt skiljer en medioker eller till och med okej skribent, från en riktigt jävla bra dito. Att kunna skriva bra, eller ha bra musiksmak är i min värld sekundärt för en musikskribent. Det avgörande är förmågan att väcka min nyfikennet. Att vilja veta mer. Att få lyssna på det de skriver om.
Lennart Persson hade känslan för en bra historia, att kunna förmedla känslor och stämningar. Tidstypisk anda, strömningar och tecken i tiden. Dessutom hade han ett osvikligt öga för dramaturgi. Det finns otaliga exempel på detta, men en personlig favorit är inledningen på en recension av Dions “King of The New York Streets”:
“Det var någon gång mot slutet av sextiotalet det gick snett.
Först kom drogerna; meskalinet, LSD-vansinnet och mördarheroinet.
Och sedan kom de fula kepsarna: sådana som blev väldigt populära i Höör i början av sjuttiotalet.”
Lennart Persson hade också förstånd att lägga sin egen person i skuggan av de texter han producerade. Människan Lennart Persson var endast närvarande genom den närmast gränslösa kärleken till musiken som genom hela hans skrivaraktiva liv blev ett tydligt signum. Till skillnad från så många andra i branschen hade Lennart aldrig något behov att såga för sågandets skull, eller för att hitta en så dräpande formulering som möjligt. För det mesta skrev han om det han tyckte var riktigt bra, och tyckte han inte att det var bra så skrev han det och varför. Endast som undantag touchade hans recensioner hans innersta sfär, och då i högst relevanta sammanhang. Detta gav bisatser som var laddade med liv.
“Det är ett stort litet ögonblick, musikaliskt och mänskligt, oavsett om man själv har en son att oroa sig för.
Och tro mig, känslan av att ha svikit sin son, eller sin dotter, är svår att bära.”
- Lennart Persson recenserar Billy Joe Shavers “The Earth Rolls on
Lennart Persson var en av de största musikskribenterna vi fått ynnesten att ta del av. Såväl inom som utom Sveriges gränser. Fullt i paritet med Nick Kent, Legs McNeil, Nick Hornby eller Greil Marcus.
Lennart Persson lämnar ett hål efter sig i Musiksverige som ingen kan fylla. Det gör en smula ont.
