Det HÄR hade jag velat ha skrivit
Jag tror att jag för det mesta lyckas utråla någon sorts ödmjukhet inför mina egna skills och tillkortakommanden, men faktum är att jag har rätt bra självförtroende när det kommer till saker jag faktiskt är bra på (och de senare åren även en rätt sorglös låt-gå-attityd till det jag är mindre bra på). Ibland är min belåtenhet över det jag åstadkommit till och med så pass stor att det angränsar till någon sorts Bengan-Sonnertsk hybris i mitt uppsvällda huvud, och fru och barn får förankra mig i jorden igen innan jag tar väders som en heliumbalong på en karneval.
Jag är stolt över mycket av det jag gjort i form av texter, liverapporteringar och poddar. Ibland kanske lite för stolt, även om jag vet att det då och då (inte allt för ofta dock) slunkit igenom nåt som kanske inte borde slunkit igenom.
Jag är heller inte rädd för att credda andra när jag tycker att någon gjort något bra, det händer rätt ofta. Jag vet också att det finns många där ute som skriver mycket bättre än vad jag gör, och det är helt fine. Jag tävlar alltid med mig själv, oberoende vad jag tar mig för. Att benchmarka mig mot andra är sällan speciellt konstruktivt för det egna välmåendet. Det händer därför tämligen sällan att jag läser något och instinktivt tänker ”Helvete! Det HÄR hade jag velat ha skrivit". Där varje ord varit perfekt inpassat i texten, samtidigt som allt känns äkta och okonstlat. Det är inte konst; det är något annat. Som ett perfekt taget foto eller skiss som återger verkligheten till hundra procent utan att tappa ett uns av den. Varje känsla, rörelse, och nyans finns där i orden. Där tusen ord säger lika mycket som en bild.
Just det hände idag. Jag läste texten, och det svindlade nästan för mig. Ingen avund, ingen bitterhet, ingen svärta. Bara en total kapitulation för hantverket. Nästan på ett svindlande plan. Jag läste Dybbans krönika om Cosmopol, sonen och elefanter, och tänkte: ”Helvete! Det HÄR hade jag velat ha skrivit”. Något bättre beröm än det kan jag inte ge någon som skriver.
