När den första dagen är igång
Tiden rusar iväg, och ska jag hinna förklara lite mer om min vardag i turneringslokalen under en liverapportering är det dags att vi går vidare. Jag har tidigare pratat lite om förutsättningar för att göra mitt jobb; i huvudsak är det i princip bara en sittplats, internet och kaffe jag behöver. Resten fixar jag själv.
Jag nämnde också i min förra text att startdagarna var speciella, och det gäller ffa starten. När turneringen drar igång försöker jag ordna två saker. Det första är att identifiera så många spelare som möjligt i lokalen. I princip genom att gå runt med papper och penna och skriva ner alla jag känner igen. För du varje gång du är ute på touren, desto fler känner du igen. Det gör mitt jobb lättare, både för att jag just känner igen folk, men också för att spelarna och jag har förståelse för varandras situation. De vet att jag frågar relevant information för mitt jobb, och jag vet när och hur jag ska prata med dem för att störa deras spel så lite som möjligt. Jag vet också mycket om vilka spelare som är mer eller mindre öppna för att prata när de sitter vid bordet, och vilka som vill minimera samtal utanför pauserna.
Får jag bara lämna ett enda råd till en ovan liverapportör är det att störa spelarna så lite som möjligt. Ju mindre utrymme man tar - nu tänker jag inte bara fysiskt även om jag nog är en av de i pokervärlden som rent kroppsligt tar minst plats - desto bättre. Vi pratar inte med spelare under händer, vi uttrycker inga stora känslor i händer även om vi har åsikter, vi tar inte parti för en svensk mot en annan, och vi lägger oss framför allt inte i händer. Om vi ser felaktigheter från spelare eller dealer är det i allmänhet inte vårt jobb att påtala det, mer än på direkta frågor från floor. Direkt fusk är så klart ett undantag från detta, liksom vissa andra specifika situationer. Som alltid handlar det om att känna av situationen.
Det andra jag gör direkt vid spelstart efter att kolla vilka som är på plats är att fotografera så många spelare som möjligt av de jag känner igen, för att bygga upp ett litet lager av bilder.
Därefter återvänder jag till min dator. Fokus är att få upp en post så fort som möjligt som innehåller ett par bilder och så många namn som möjligt. Från och med nu och under hela startdagen handlar alla poster om att skapa överblick. Mitt mål är att sikta på minst ett inlägg var tionde minut. Kompletta chip counts är nästan ogörligt, men i urval brukar det fungera att publicera någon varannan timme eller liknande. Cosmopol i Stockholm har varit väldigt bra (nästan ett understatement) på att göra counts i pauserna. Varje dealer gör då en snabb överslagsräkning och skippar namn. Efter paus får jag lapparna och kan se vilka stackar som är extra anmärkningsvärda. När spelarna är tillbaka kollar jagom jag känner igen ägaren till den stora stacken; gör jag inte det frågar jag om namnet. Simple as that, men ett bra namn- och ansiktsminne underlättar uppenbarligen. Vi kommer inte att kunna skapa en komplett chip count i ett så här tidigt skede, men har vi personalen med oss är det görbart att få en topp 5 eller topp tio i varje paus. Utöver det är det viktigaste ofta att få med som möjligt av de som slås ut.
Så fortgår dagen fram till slutet. Undantaget middagspausen går mina pauser åt till jobb. Därför händer det att man blir sittande vid datorn med en kaffe eller pratandes med en person mitt under spel som en kort andningspaus. Jag har i enstaka fall fått någon gliring om detta, men då ska man tänka på att livet som rapportör nästan alltid innebär 12-14 timmars arbetspass med i bästa fall en middagspaus. Är det delat dinner break för spelarna kan man som bevakare ofta glömma pausen.
I förra texten pratade jag om att mitt jobb handlar mycket om rapporteringar; vad många pokerspelare ofta inte tänker på när de läser en rapportering är att de inte är huvudmålgruppen. År 2008 var det säkert så att de flesta som följde en turnering var andra spelare och pokerfrälsta; i dag är det i mycket större utsträckning vänner och anhöriga. Besöksstatistiken och trafiken talar sitt tydliga språk.
En sak som jag ofta märker att lite mer orutinerade spelare gör av ren välvilja är att försöka hjälpa till, genom att ropa på mig när det är en all-in, en spektakulär hand som redan spelats eller liknande. Det kan låta hårt, men om vi inte är djupt inne i en turnering är en all-in ingen händelse vi tar speciellt hårt på. Mitt jobb är att skapa en helhetsbild över turneringen och att hitta en balans i rapporteringen, och att springa runt och vänta på allins när det är 80-100 spelare kvar skulle skapa ett haveri i det tänket. Däremot är det alltid intressant att veta om en person slagits ut - så länge vi vet vem det är. Ett fel jag ofta ser i sämre liverapporteringar är en hand som rapporteras där man inte har namn på spelarna, eller kommentarer av typen "Vid bord 10 har en spelare åkt ur, vi vet inte vem". Vem är alltid viktigare än vad i rapporteringen.
Det här förklarar ganska snabbt varför vårt fokus i början alltid är på kända spelare. Det är inte på något sätt någon elitism, utan för att det är proffs och bekantskaper vi känner igen sen tidigare. Vill man vara med i en rapportering och göra så att mamma eller polaren kan följa en men inte är ett känt ansikte för mig / Poker.se finns inget skamligt i att komma fram och presentera sig. Tvärtom, jag blir mer än lycklig över att få stifta nya bekantskaper. Med många namn i loopen kan det hända att jag blir tvungen att be om ursäkt och fråga om ditt namn igen, men du har gett dig till känna, och ju fler som gör det desto gladare blir vi. Det är helt omöjligt att lyckas täcka alla startande i ett fält, och ju mer samarbete från spelarnas sida desto bättre blir vårt resultat.
Så här fortgår den första dagens spel. Har ni några frågor får ni gärna ställa dem i kommentarsfältet; jag svarar på i stort sett allt. Nästa gång går vi vidare med resten av dagarna.
Här hittar ni de tidigare delarna av denna serie
