That's Poker
Det framkallar liknande känslor som sommarens sista suck. Atmosfären finns där i stunden, men lyfter man blicken ser man att det börjar dö runt omkring. Borden monteras ner, de flesta spelare har redan åkt hem, och när det börjar hetta till och bli allvar är det redan över för merparten av de som en inte långt dessförinnan var en del av det hela. World Series är som en sommarstuga som vi blir allt färre som stannar kvar för att bomma igen.
Så tittar man ner i stunden igen, och är tillbaka i det levande. För de några hundra som lyckats hålla drömmen vid liv. Paradoxen i att allt runt omkring oss monteras ner samtidigt som allt mer står på spel. Som en bubbla som blir allt mindre och mindre, men densiteten av det som står på spel i den ökar.
Andelen töntiga maskeradattiraljer , cowboyhattar och superseniors har minskat i samma takt som insatserna ökat. Färre och färre av de som fortfarande jagar är amatörer med en dröm. Borden blir mer och mer fyllda med ansikten man har sett förr. Här, i Barcelona, i Monte Carlo. Förr gick det nio Darwin Moons på varje Martin Jacobson, Kenny Hallaert eller Liv Boeree. Nu är det snart even steven, och när vi skriver den tjugonde juli i almanackan ska det mycket till för att det ska stå en amatör med en dröm där. Men chansen finns. Det är därför det har suttit sjutusen spelare i de här lokalerna för några dagar sedan, och inte sjuhundra.
De flesta drömmar dör någonstans på vägen. Skillnaden mellan "de flesta" och "alla", kan sammanfattas i en mening: That's Poker.
