Vegas
Ingen annanstans är pokervärlden så polariserad som under två veckor i juli på Rio i Las Vegas. World Series of Poker är en karneval av dålig smak, dåligt käk, dålig hygien och dåliga spelare. Samtidigt finns den andra änden av skalan samlade under samma tak. Det vackra folket, mer pengar än de flesta svenskar ens får se under sin livstid, den yttersta världseliten i spelet, sportstjärnorna och fullkomligt briljant mat. The Main Event samlar de hoppfulla, de chanslösa, lycksökarna, de som har råd att spela något de vet att de aldrig kan räkna hem, samt de rutinerade och minutiöst förberedda proffsen som utnyttjar breaken till hälsomat och massage. Och runt omkring hänger vi andra, vi som inte spelar men som ändå är en del av cirkusen.
Varje kväll lämnar jag det ändlösa mullret av samtal och markerslammer och går ut i den kvalmiga Vegasnatten för min femminuterspromenad till ett litet lägenhetshotell. Det är min fjärde resa till World Series, och för första gången har jag valt bort kasinoresorterna för att få bo i något distanserat från spelandet och sorlet. Det är fyrhundra meter att gå, men också ett byte av världar. Bara en korsning bort lämnar man bebyggelsen och passerar ödetomterna och kloakerna, och ser baksidan av neonet. Det är exakt noll rock'n'roll lifestyle, men värdet av att ha ett litet kök, tvättmöjligheter och totalt lugn ska inte underskattas.
Varje morgon följer samma rutin. Upp, duscha, klä på sig, packa väskan, och gå ner till receptionen. Här finns något som de påstår är en frukostbuffé, men i praktiken inget annat än en fika on the go. En hämtkaffe, ett par bars och en inplastad muffin, och så promenaden till Rio. Det är precis så långt att man hinner börja känna sig ofräsch innan man når korridorerna och framför allt luftkonditioneringen inne på kasinot. Först avverkas det lilla pokerrummet, vars klientel trots avståndet är så långt borta från WSOP att de hade kunnat spela i en annan världsdel.
Sedan automaterna; här ser det likadant ut dygnet runt. Samma människor, samma lukter, samma ljud. Alla myter stämmer; inga klockor, inga fönster, fria drinkar. Så småningom kommer man till de till synes ändlösa korridorerna ner mot turneringsområdet. Ju närmare man kommer, desto mer marknadskänsla blir det. Där rotundan öppnar upp har någon parkerat en orange Lamborghini. Den officiella WSOP-shopen ramar in rummet. En lätt högersväng, förbi kröken där spelaringången ligger och den sista korridoren tar vid.
Sidorna flankeras av försäljningsstånd där desperationen ibland lyser bland de som försöker ropa in kunder för att sälja mobilskal, böcker, massage, solglasögon och diverse merchandise. Så småningom lättar det upp, och vandringen är över. I slutet ligger spelarregistreringen, cashieren, mediarummet, och den huvudsakliga spelarlokalen Amazon Room. Merparten av mina nästan 300 timmar i Vegas har jag denna korsning som bas. Varje gång jag kommer hit är jag lyckligt taggad, varje gång jag går härifrån är jag väldigt klar. Något som för övrigt kan sägas om Vegas i stort.
