Därför är mina intervjuer med Wilhasha och FastCarsss omistliga
Två av mina alster har en unik position i svensk pokermedia. Så, nu har jag sagt det. Och nu ska jag berätta varför, och varför mitt uttalande inte nödvändigtvis varken är hybris eller nåt självförhärligande, även om jag förstår att jag riskerar att få den stämpeln med en sån här text.
Först och främst ska jag säga att jag är förjävla nöjd med Syn. Det är bland det roligaste jag gjort i jobbsammanhang någonsin, och jag är stolt och nöjd över var och ett av de trettiotre avsnitt jag hittills gjort. Jag tror att nyckeln till att det blivit så bra som det blivit är att jag utan undantag valt att intervjua personer jag personligen är nyfiken på. Jag ställer frågor om saker jag vill ha svar på, diskuterar ämnen jag vill prata om. Jag har sagt nej till förslag om etablerade spelare för att de inte intresserar mig, jag har sagt nej till förslag om intervjuer med folk som i så fall skulle vara med utifrån kommersiella intressen, för att personerna inte intresserar mig.
Jag brukar inte personligen slå mig för bröstet offentligt jätteofta, men i just detta fall känner jag mig nödd och tvungen. Dessutom är det, tvärtom vad först ser ut som, inte en hyllningssång till min egen gärning jag avser att skylta med här, utan till andra. Det jag vill lyfta fokus på är de två svenska highstakesspelarna Wilhasha och FastCarsss, och de intervjuer jag gjort med dem för podcasten Syn. Wilhasha har jag haft en dialog om intervju med till och från i flera år, och han har återkommande sagt nej. Fram tills en dag i somras, då han sa ja. Och vi gjorde en intervju. Fastcarsss, eller Jakob Eberg som han egentligen heter, sa ja direkt när jag frågade i februari. En snapsyn för att använda ett pokeruttryck. Han medgav dock att om jag frågat två år tidigare hade jag högst troligen fått nej.
Varken Jakob eller Wilhasha, eller jag heller för den delen, hade nog riktigt någon klar bild av slutresultatet när vi inledde våra inspelade samtal. Visst, jag gör så klart research, men jag skriver inte direkt några frågor i förväg. Jag vill att det ska vara ett samtal, och inte en fråga-svar-session.
Slutresultatet i bägge dessa fall är en fullkomligt unik bild av den svenska highstakesvärlden. Sure, andra spelare på den här nivån har intervjuats tidigare, även bland svenskarna. Både Thuritz och Blom har figurerat i media då och då. Men inte på det här sättet. Då har det handlat om att de spelat högt, om games och händer. Inte om tankarna, det hårda arbetet, synen på pengar och tillvaro. Djupet har saknats. Samtalen i Syn är, tack vare offren ska sägas, som att en kuliss som stått för en tidigare osynlig värld skurits upp, och vi har fått en insyn i en del av scenen som aldrig tidigare getts i svensk pokermedia.
Jag påstår att detta är fullkomligt unikt. Lyssna gärna själv och bedöm; sen kan du ta fram motorsågen.
