Den här gången för oss som är kvar
Hon hade inte känt igen mig på många år. Först frågade hon om dottern var en av mina. Så småningom började hon fråga om jag var en av hennes. Det är jag ju på sätt och vis. Där någonstans tror jag att jag tog farväl, även om mötena fortsatte då och då. Att träffa henne var lite som Memento mot slutet, men utan samma svärta. Det hade kunnat vara svart, men när varje ögonblick, möte, smak eller upplevelse "är det bästa hon varit med om", inser man att glömskan inte alltid behöver vara en förbannelse annat än för de runt omkring som inte förmår hantera den och de minnen som inte längre finns.
En gång i tiden var hon och han några av de absolut viktigaste i min tillvaro. Vid den där tiden i livet när man inte förstår att en människa kan ha många ansikten. Att den du möter inte är den jag möter. I sin roll mot mig var de de bästa, själva arketypen av lyckliga somrar. Koj- och lådbilsbyggen. Nygräddade pannkakor. Fiske vid stugan. Hon såg till att vi fick mat, stoppade om oss på kvällen. Han trasslade ut metspön, åt upp fisken vi fångade men inte ville ha. Långt senare har jag förstått vilken ansträngning de måste gjort när vi kom varje sommar. Mot oss, mot varandra. Han valde själv att lämna in för snart trettio år sedan, men det förstod jag också långt senare. Där sa jag aldrig hej då. Det finns varken ånger eller vrede i det. Det bara är.
I morgon åker jag för att ta avsked av henne ännu en gång, den här gången för oss som är kvar.
