Ole-do-lyckan
Det är den där jävla tiden på året. Förra veckan var det tre år sedan en av mina bästa vänner föll så allvarligt från en klippa att han några månader senare gick bort i sviterna av fallet. Micke Norinder sa en gång till mig att sorg behöver man inte bli av med, bara slipa av kanterna och lära sig leva med. Mycket träffande.
På tal om olyckor kan det som bekant handla om små marginaler. Min fru var på väg att plocka upp mig efter jobbet, och när hon skulle svänga ut från våran lilla gata kom en tant i en väldigt stor pickup och rände rätt in i vår motorhuv från sidan med full kraft. Ett par decimeter åt höger är det inte säkert att min fru hade kunnat kliva ur bilen och rätt chockad men oskadad promenera bort och se hur det gick för den andra tanten (hon klarade sig också oskadd, tursamt nog). Den enda uppsidan är att vi nu fick en ursäkt att byta ut rishögen till bil. Det var förvisso en cab, men en rätt skabbig sådan. Vår nya familjemedlem är en mini-SUV av modellen Suzuki Jimny. Jag övertygade frun att vi skulle kalla den ’Mr Jimny’.
