Bliv vid din läst
Innan jag börjar denna utläggning på allvar vill jag påpeka att detta inte är något personligt, utan mer en fundering på hur inblandade beslutsfattare och idésprutor egentligen resonerat kring liverapporteringens vara och inte vara. Nu kör vi.
Det var en gång en statlig kasinokedja som ville ha en medial bevakning av sina pokerturneringar. Kostymerna som fattade besluten hummade en smula, slog sina huvuden ihop, hummade lite mer och insåg tämligen snabbt att det var bäst att leja ut uppdraget. Är man en statlig institution, och därtill med maktfullkomligt monopol som innebär ensamrätt till att arrangera spel, har man ett rätt stort ansvar vilande på de svarta kostymaxlarna. På den tiden förstod kostymerna detta, och bestämde att de som hade störst rutin och kompetens att skriva om poker inom rimligt avstånd skulle göra det. Alla var glada och nöjda; spelare, personal och de som läste om spelet.
Åren gick, och arbetet utvecklades. De som skrev blev allt bättre, både för att de fick in massor av arbetsvolym, men också för att de lärde känna spelarna. Ett ömsesidigt förtroende växte fram, man kunde namnen på stammisarna, man visste rutinerna i pokerrummet, och framför allt visste man vad läsarna ville ha. Så efter en tid kom någon, oklart om det det var en kostym eller någon annan i organisationen, på att det skulle vara mycket billigare (och kanske enklare?) att göra det själva än att ta in utsocknes. Dessutom hade man ju folk som jobbade med poker på heltid. De måste väl kunna göra jobbet? Det visade sig snabbt vara ett feltänk av den grövre modellen. Tänk om Pierlugi Collina en dag skulle titta upp på pressläktaren i sina domarkläder och tänka ”Hur svårt kan det vara?” och sen direkt kliva in som La Gazettas enda bevakare av UEFA-cupen. Utan en enda dags praktik innanför västen. Sannolikheten att han skulle göra ett bättre jobb än de som sitter idag är obefintlig. Faktum är att han skulle vara bättre än ens en junior fotbollsbevakare med någorlunda arbetslivserfarenhet är extremt osannolik.
Jag jobbar med poker på heltid, och har mer eller mindre skrivit om det i sex år nu, och före det några år till på hobbybasis. Det gör inte att jag tror mig kunna agera turneringsledare, eller ens assisterande brush. Ändå KAN jag ha tänkt ”Hur svårt kan det vara?” även om jag med tiden förstått att det ofta är så mycket mer än det som syns vid en första anblick som ligger bakom. Min respekt för de som är på golvet i en pokerlokal är stor, och den har växt med åren. I den respekten ingår förståelsen för vad jag kan och vad de kan. Det finns en klar diskrepans där. Steget från ”Hur svårt kan det vara?” till att faktiskt säga ”Hell yeah, nu kör vi!” bör nog övervägas ett antal gånger innan man trycker på knappen. Trycker man ändå när man tänkt, ska man nog verkligen fundera lite på om det kanske inte vore en idé med en inlärnings- / överlämningsperiod. I stort sett ingen verkar nöjd med hur liverapporteringen sköts idag, utom möjligen kostymen som en gång i tiden fick betala räkningarna för de gamla uppdragen.
