Spelaren – del I
En vän bad att jag skulle skriva ett inlägg om hur jag kom in på poker, och vad det var som lockade mig med spelet. Det gör jag så gärna, det är roligt att skriva om önskade ämnen. En sådan historia tror jag kanske bör inledas någonstans kring 1981-82 då jag var i tidig skolålder. Min farfar Olle var en hejare på vad som då kallades poängpoker, vars idag mest kända variant får sägas vara Chicago.
Olle var en bra skola så till vida att han aldrig skulle lägga sig mot ett barn, utan man fick kriga för sina poäng. Där började nog min tidigaste spelkarriär, och fortsatte sedan i allt för oregelbundna men alltid emotsedda omgångar av skitgubbe mot min fem år äldre syster. När jag i mellanstadiet flyttade från betongförorten till villa i Örebro, och därigenom fick en helt ny kamratkrets introducerades jag också på allvar till sällskapsspelandet. Vi spelade jämt. Vi gjorde egna spel, och så småningom blev vi också väldigt tidiga utövare till bordsrollspel. Jag levde spel på den här tiden, och parallellt med IRL-spelen upptäckte jag också tv-spel och datorspel.
I de yngre tonåren – nu är vi i slutet av åttitalet – började vi lira knektöppning för korvören. Jag hade åter igen bytt bekantskapskrets, och lämnat Örebro för ett litet samhälle. Här fanns inte mycket att göra förutom att idrotta och supa. Jag är och har alltid varit en usel idrottsutövare. Det skulle även visa sig att jag var en rätt kass drickare. Eller möjligen svinbra, beroende på hur man håller måttstocken. Anyhow, det gick att spela spel här med. Här spelades det kort i abnorma mängder. Vi spelade Kille, plump, bismarck, traswhist. Och poker. Och så snusade vi och drack Trocadero. I kyrkans lokaler. Spelet var något jag alltid tagit med mig oavsett umgänge och vart jag bott, det är en socialiseringsform av fantastiska proportioner, som förenar bortom politik, språk och kulturer. Jag tror vi börjar så, så återkommer jag till när jag ramlade på Texas och nätpoker.
