Bäst på att springa bra
Det förvånar mig är hur vanlig brist på kunskap om och förståelse för varians är hos även mycket rutinerade pokeramatörer och erfarna representanter för pokermedia. Det går utmärkt att springa bra utan att vara en bra pokerspelare. För att vara extra tydlig upprepar jag mig med lite mer emfas; det går utmärkt att springa extremt jävla svinbra utan att vara en duktig pokerspelare. Ofta känns det som om pokermedia handlar om att bevaka de som är bäst på att springa bra.
Jag har rört mig både i de inre kretsarna och i periferin av ett gäng olika subkulturer genom åren. Punkscenen, pokercommunityn och klättrarna är några av grupperingarna som jag fått förmånen att studera från olika vinklar. En sak de alla har gemensamt är bilden av profilerna utåt respektive internt. De människor som exponeras i mainstreamfåran som de stora och ”hjältarna” är med få undantag inte alls de som är de verkliga inspiratörerna och de vars bedrifter väger tyngre än alla andras hos hardcoreutövarna. Ett exempel är Johan Ernst Nilsson, som fått (alldeles för) mycket exponering i media som en av Sveriges stora äventyrare. För de insatta är han ett namn som är förknippat med många tveksamheter, och vars meritlista väger tämligen lätt. Istället är det namn som Janne Corax och Petter Restorp som inom sina gebit har enorm respekt från omgivningen. De kommer dock aldrig att få något större utrymme i morgonsoffan, då deras prestationer varken marknadsförts eller varit lika lätta att kommunicera.
Pokerscenen har fungerat en smula på liknande sätt. Många av de namn som exponerats genom åren har hamnat där för att media eller en sajt placerat dem där, eller för att de dingat en enstaka gång – eller två, eller tre – och de som då haft möjlighet att driva hajpen inte förstått bättre. Inte allt för sällan finns det givetvis exempel på hajpade personer som fått rejält med exponering och som utan tvekan förtjänar den, och jag tycker att det blivit bättre de senaste åren. Troligen för att railen blivit kunnigare. Inom cashgame är det namn som Mikael Thuritz och Alex Roumeliotis jag tänker på, inom turneringar till exempel Christian ”eisenhower1″ Jeppsson, Robin Ylitalo, Michael Tureniec och Anton Wigg. Viktor Blom, kungen av svängningar, är en vattendelare bland svenska pokerrailare, men när det kommer till ren talang och inlärningsförmåga tror jag de flesta någorlunda insatta är överens om att man kan tro på hypen. Kontentan är hur som helst att korrelationen mellan vilka vi i media fokuserar på, och vilka som faktiskt är pokerns riktiga maskiner är långt ifrån perfekt. Det är jag den första att erkänna, även om en del av problematiken ligger i att en stor del av de vi gärna skulle fokusera mer på inte har någon vinning av att få fokus på sig. Samt att det är svårare att kommunicera konsistens än en enstaka flash in the night på ett dramaturgiskt snyggt sätt. Det är något vi borde fundera på hur vi kan kringgå.
