WSOP 2015 bra eller anus?
World Series Of Poker är över. Det är alltid svårt att på förhand veta vad man ska ha för förväntningar på jättearrangemanget, men något lättare att i efterhand utvärdera de svenska resultaten och hur de känns. Poker är som bekant ett spel med ett stort turmoment, så det är alltid svårt att analysera individuella insatser, men oavsett om det är ”otur” eller dåliga insatser som skulle göra ett dåligt år kan man ändå säga att man är besviken. På samma sätt som man kan hylla ett år med stora svenska framgångar oavsett om det är skills eller röta. I år kan jag utan tvekan säga att sidoeventen var en enorm svensk besvikelse, utan att därmed behöva såga någon person. Inga stora svenska cashar, inte ett enda finalbord. Sex cashar av Chris Björin i WSOP och fyra av Michael Tureniec får dock ändå sägas vara ett ljus i mörkret.
I main är man så klart väldigt bortskämd med Martin Jacobsons seger, och flera andra mycket tunga placeringar de senaste tio åren. Men två svenskar på topp femtio är bättre än på många år, och trots tomheten när Ghattas Kortas rök som siste svensk på 44:e plats är det ett mycket bra resultat nationsmässigt. Ghattas stod för både bra spel och en befriande ödmjuk inställning. Thomas Arvidsson fick personifiera amatördrömmen som seglade fram med trygg hand genom dagarna. Diana Svensk visade att hon fortsätter utvecklas, och fick välförtjänt uppmärksamhet som näst bäst placerade kvinna i turneringen.
En av de saker jag nog mest kommer att minnas från WSOP 2015 är min kamrat, konkurrent och branschkollega Rikard Åbergs ohöljda glädje över sin cash i main. Genuin lycka är vackert, och det var riktigt roligt att se någon så glad över en mincash. Det är många gånger större att följa en amatörspelares väg mot de riktiga nerverna, och glädjen över en framgång oavsett storlek än en halvdjup blasécash från ett proffs som inte räddar ett back trots en skaplig rush.
