En man kort
Igår var det två år sedan min gode vän Patrick skadade sig så illa i en olycka att han gick bort efter en längre tid på sjukhus. Vår historia ihop började några år tidigare, då jag jag, Patrick och våra respektive satt på Kajens café i Västerås.
Tjejerna hade bestämt sig för att ta det modiga steget att starta eget, och tyckte att det vore en bra idé att fösa ihop sina respektive för att låta oss känna på varandra. Om de skulle jobba ihop i vått och torrt var det ingen nackdel om vi åtminstone tyckte att det var okej att sporadiskt umgås. Efter bara ett par minuter hade Patrick målande berättat att han just upptäckt klättring, och skulle vilja hitta sällskap i Västeråstrakten för att kunna utöva sitt nya intresse på hemmaplan. Jag förklarade att jag länge haft en fascination för klättring, men att höjdskräcken alltid stått i vägen som ett blött täcke.
Vad väntar vi på? var Patricks respons. Han kände en kille som säkert kunde tänka sig att vara på, en gemensam bekant till oss som dock ingen av oss kände väl. Dessutom var nog säkert hans systerson sugen. Okej, sa jag, jag kan nog få med brorsan.
Någon vecka senare stod jag, Patrick, brorsan och ett par killar till i Bombardierhallen. Jag var så rädd så jag skakade – bokstavligt. Fyra meter upp på vägen ville jag bli nedfirad, men Patrick kom med uppmuntrande tillrop och tyckte jag skulle vara still där ett tag och känna på rädslan, och låta den ebba ut. Det var den första i en lång rad av sessioner på väggen där Patrick genom sin inställning hjälpte mig att utmana mig själv och mina begränsningar på allvar.
När vårt pass var över var jag nog inte mindre rädd, men klart mer biten. Samma kväll startades en facebookgrupp bestående av oss sex. Det blev också starten på vad som för mig kommit att bli flera nära bestående vänskaper.
Allt eftersom tiden gått har min höjdskräck ebbat bort. Människorna i vår klättergäng, med Patrick i spetsen, fick mig att känna att när de sa ”Säkring klar” kunde man lägga sitt liv i händerna på sina vänner. Var det något Patrick månade om var det andra. Såväl när det kom till säkerheten, som till att inkludera människor i sociala sammanhang. Han var bra på att ta plats, men bättre på att ge plats.
Dagen innan olyckan var vi i i närheten av Västerås och klättrade. Patrick skrattade och gav mig rejäla pikar för mina – fortfarande lika – taffliga försök att coila repet när vi var klara. Sedan dess får jag ett leende på läpparna varje gång det strular med coiling av repet. Patrick bidrog inte bara med att föra ihop många av oss i gänget, utan var också en av de stora källorna till leenden och skratt. Vårt gäng är i första hand inget klätterkollektiv, utan en social gemenskap där stämningen kan vara retsam men alltid varm. Kaffetermos och en kram är viktigare än rep och storskor i det här gänget. En inställning som Patrick i högsta grad var med och utvecklade.
Idag gör det otroligt ont att han inte är här, men jag kan le när jag tänker på vad Patrick lämnade efter sig förutom ett oräkneligt antal minnen och fina stunder. Jag har fått en skara nya vänner, varav en del kommit att bli en nära och bestående del av mitt liv. Några har Patrick introducerat mig för direkt, andra indirekt genom att han gav mig klättringen och klättringen gav mig dem. Det är ett arv som jag för alltid kommer att vara tacksam för, och som jag kommer att tänka på med stor värme.
