Om Mike Sexton, WSOP och World Poker Tour
kommenterar pokerikonen Mike Sexton saker han tycker borde ändras för spelarnas skull i World Series of Poker. Man skulle ha kunnat göra det lätt för sig och påtala faktumet att Sexton är galjonsfigur för en av WSOP:s stora konkurrenter, World Poker Tour, och att det därmed ligger i hans intresse att påtala brister hos motspelarna. Sexton gör detta strategiskt nog själv, med tillägget att han inte har något annat än kärlek och respekt för WSOP.
Okej, då till Sextons kommentarer. Jag tänkte titta närmare på dem, ge min egen syn på saken och dessutom avsluta med en liten kommentar som faktiskt har kopplingen Sexton – WSOP – WPT.
Det första Sexton ger sig på är konceptet November Nine, och detta av flera anledningar. I sak håller jag helt med honom här, även om jag har en mer personlig touch på det än spelarsynvinkeln. Om det är nio helt okända spelare som når finalbordet kommer mitt intresse inte att öka under uppehållet; jag kommer inte att scouta dem. Spelas finalbordet i direkt anslutning eller med bara några dagars uppehåll är chansen klart större att jag kommer att hänga kvar. Jag tror att många håller med mig här.
Mike Sexton ogillar att Europa och Australien tas upp i rankingen för Årets spelare, och påtalar helt korrekt att orsaken givetvis är att man ska få folk att resa till de andra stoppen. Han själv menar att bara Las Vegas borde räknas. För mig har Årets spelare i World Series alltid varit en rätt ointressant utmärkelse vilket gör att jag inte bryr mig så mycket; däremot håller jag med Sexton så till vida att jag inte anser att WSOP-event utanför Vegas har samma status. Sexton menar att man med denna expansion devalverar värdet hos ett vinnararmband. Jag håller med helt och hållet. Ju fler armband som delas ut desto mindre värda blir de, fullt naturligt.
Sen gör dock Mike Sexton en logisk miss när han påtalar att ett armband delades ut 1970, och så sent som 1999 delades bara 16 armband ut. Det stämmer, men en sak som många – i synnerhet amerikanska – historiekramare gärna glömmer att berätta, är hur få som faktiskt ställde upp i WSOP-eventen förr. Många av Doyles armband förtjänar ärligt talat inte att jämföras med de som delas ut idag, och de första main eventen hade fått plats i mitt kök med lite trängsel.
Nåväl, över lag är det ändå uppenbart att jag och Mike Sexton har väldigt likartade åsikter om World Series of Poker, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att han borde sopa rent framför egen dörr först.
Den första säsongen av World Poker Tour bjöd på ett tiotal stopp, varav endast ett inte var transatlantiskt: Franska Euro Finals of Poker i Paris, där svenske Christer Johansson vann. Tio år senare är antalet stopp fördubblat, man varierar spelplatser och inköp friskt, har stopp i Afrika, Europa och Asien, och har lindrigt sagt låga krav på kvalitet på venues.
Mike Sexton borde oroa sig för ett varumärke som mer än något annat devalverats inom livepokern: World Poker Tour, där han dessutom faktiskt har möjlighet att påverka.