De första intervjuerna
När jag kom till Köpenhamn hade jag en hel del vana av intervjuande i textform i pokervärlden, då jag sedan flera år haft en serie där jag träffade kända svenska pokerprofiler. Innan pokern hade jag dessutom gjort ett flertal intervjuer med musiker för diverse tidningar, sajter och Studentradion i Uppsala. Det var alltså inte så att det fanns någon som helst rampfeber för intervjusituationen i sig. En kväll i baren hamnade jag bredvid en branschkille som som föreslog att jag skulle göra videointervjuer. Han förslag var inte på nåt sätt altrouistiskt, det fanns ett klart ekonomiskt egenintresse här. Det behöver dock inte vara något problem in my not so humble opinion om resultatet blir positivt. Han hade nämligen både spelarkontakter och känningar med andra medier som kunde bistå med kamerakille och utrustning.
NU blev jag däremot nervös; i ett dygn gick jag och våndades över de här intervjuerna, men när de väl blev gjorda hade jag lite svårt att förstå varför. Att göra videointervjuer brukar många dra sig för, oavsett om de står som intervjuade eller intervjuare, men sanningen att säga är att det mest är jobbigt första gången. Så här i retrospektiv, några hundra videointervjuer senare, tycker jag dessutom inte att de där två första är så dåliga.