Mathora
Jag hade varit på några gratisätarfester redan innan jag började jobba med poker på riktigt, men som ändå var en konsekvens av mitt skrivande. Bland annat Svenska Spels ”Svenska Pokerakademien” där jag var nominerad som Årets pokerskribent (min vän Johan Kretz tog välförtjänt priset), Tommy Lees efterfest på Berns efter Mötley Crüe-spelningen, Vegas Groups (sedermera Poker Icons) uppstartsfest. Om den sistnämnda har jag en rolig anekdot då inbjudan var för två. Då min fru inte kunde gå, valde jag att ta med min longtime-vän Charlie istället. Han hade precis byggt sig ett namn som programledare i Lyxfällan, och var om inte den mest kände personen så i alla fall en av de mest namnkunniga på festen. Fler än en blev rejält förvånade när han berättade att han bara var ”plus en” där.
På EPT Köpenhamn 2010 gick jag för första gången på en fest i tjänsten. Därefter har det blivit en del, även om jag numera generellt gärna duckar dessa fester. Att vara mathora är kul ett tag, men nyhetens behag går snabbt över. Precis som utanför pokern är spelarfester helt beroende av klientelet och inte av inramningen. Svenska spelare går sällan på fester, och jag är inte jättemycket för att hänga med den så kallade internationella pokereliten även om det givetvis finns avsteg även från detta.
Under PCA 2011 valde jag att gå på en mediamiddag som PokerStars arrangerade, där ett gäng av deras sajtproffs skulle medfölja. Jag fick David Williams och Lex Veldhuis till bordet, två personer jag aldrig talat med tidigare. De visade sig bägge två vara både mycket roliga och trevliga, och bjöd på en mängd underhållande anekdoter från pokervärlden. Ett flertal av dessa långt ifrån smickrande för många kända profiler.
Förra året började jag mitt resande med att besöka Deauville då jag fått äran att ingå i den sju man starka juryn till European Poker Awards. En galamiddag skulle avverkas, och det verkade som att jag blev ett av få svenska inslag på middagen. Det var en hel del kända ansikten, men inga jag var bekant med. Tursamt nog dök en av mina jurykollegor upp. Britten Nic Szeremeta måste som skapare av Late Night Poker sägas vara något av en legendar i pokervärlden. Och tillika en jävligt charmig gubbe. Vi pratade i gott och väl en timme innan det var dags för käk och prisutdelning. Tyvärr hade vi olika bord, och på pappret såg det inte ut som värsta partyt på mitt direkt. Visst, de finska rookiesarna Jouni Joukhimainen och Lauri Pesonen fanns där, men de pratade mest med varandra. Marcin Horecki vet jag inte riktigt vad han höll på med, men inte pratade vi med varandra direkt. Kvällens räddning kom från ett helt oväntat håll i form av holländske amatören Govert Metaal. En spelare jag stött på mycket genom åren, men aldrig pratat med. Jag ska direkt säga utan omsvep att jag hade mina fördomar om Govert som en rätt alldaglig – läs ointressant gubbe – som skulle hålla låda med sin fru. Inget kunde vara mer fel. Govert Metaal är inte bara förbannat rolig, utan också en gentleman och föredöme i pokervärlden. Martin Jacobson kallade honom för något år sedan för pokervärldens bäste amatör. Det kan nog stämma; jag vill lägga till att han – möjligen tillsammans med Lex Veldhuis och Chris Moneymaker – är tourens mest underskattade bordssällskap.
