Jag är tillbaka
För åtta år sedan började jag blogga på Prosharks, och det har runnit extremt mycket vatten under broarna sedan dess. Under de här åren, varav fem som tämligen proffessionell bevakare av poker, har jag sprungit på mängder av människor, händelser och platser som är värda att berätta om. En del historier ska berättas, andra kan inte berättas, och några får inte berättas om. Efter vägen har min motivation för att skriva i kåserande form svajat av olika anledningar – vilka i sig är värda att bloggas om – men nu står jag vid en punkt där jag efter att mest ha släpat mig framåt nu kan gå med lättare steg och dessutom se bakåt att minnas. Det här är en bra tidpunkt för någon form av blogg-comeback.
Sånär som på några dagar är det exakt fem år sedan Anton Wigg satt i ett gigantiskt underläge i europatouren i Köpenhamn mot italienaren Franscesco de Vivo heads-up. Det numera avvecklade stoppet i den danska huvudstaden bjöd på ett ytterst utmärglat utbud av såväl sidoturneringar som andra saker att hitta på utanför main event, och Radisson SAS är inte direkt Caesars Palace om vi säger så. Här hänger man inte om man inte måste. Finalbordet var inget klassiskt TV-set – EPTlive var måttligt utvecklat på den här tiden – utan mest ett finalbord med några webkameror uppskruvade på pelare. Ni som varit på touren, tänk er finalbordet på en $10 000 highroller, så har ni ungefär upplägget. Däremot fanns det faktiskt läktare, om än något glest besatta. På ena sidan satt de Vivos läger, något dussin rätt högljudda italienare som highfivade, fistpumpade och skrålade i största allmänhet på alla moves från sin landsman som inte var rena prefloppvik. På andra sidan satt jag, Johan Jäger och pokerproffset Adrian Bussman. Samt två svenska turister som bara råkat ramla in. Bussman och Wigg var inte ens nära vänner, utan anledningen till närvaron var mest att det inte fanns någon direkt bättre plats att befinna sig på där och då. Och då kunde Adrian Bussman lika väl agera lite bollplank och moralisk support. Det här säger en del om hur mycket EPT utvecklats på fem år.
Utfallet på heads-upen är svensk pokerhistoria. Anton Wigg, som redan tagit stora triumfer på nätet och dessutom vunnit en EMOP-titel, blev Sveriges femte EPT-vinnare genom tiderna. Det var inte bara Anton Wiggs verkliga genombrott som en av våra verkligt stora spelare genom tiderna, utan också någon storts avstamp i en ny generation svenska turneringsspelare som stod sig nog så bra mot den internationella eliten. Wigg gick, tillsammans med vännerna Michael Tureniec och Martin Jacobson i bräschen för de som idag dominerar svensk turneringspoker. Vidare var det också amstampet för min karriär som professionell pokerskribent. EPT Köpenhamn var nämligen den första stora pokerturnering jag bevittnade, och sedan dess har det hunnit bli nära 40 stycken till. Jag minns dem allihop, även om jag ibland måste googla lite för att hitta något att hänga upp minnet på. När det gäller EPT Köpenhamn 2010 behövs det dock ingen upfräschning av minnet. Där träffade jag flera personer för första gången som jag idag räknar som vänner, inkluderat nämnda Anton Wigg och Adrian Bussman. Jag fick lära mig grunden i hantverket liverapportering av den som jag fortfarande anser är bäste svensk i grenen genom tiderna: Johan Jäger. Dessutom dödades många av mina fördomar om de påstått ouppfostrade svenska onlinekidsen. En myt som fortfarande sprids av en och annan oldtimer i Pokersverige. Jag tänker försöka döda den myten framöver.
