Happy happy joy joy
Det måste ha varit något av en mardröm för PokerStars när Andre Lettau bärgade segern i EPT Barcelona för ett par månader sedan. Den unge tysken var inte alls intresserad av uppmärksamhet och klargjorde tydligt och något avmätt att han enbart spelade för pengarnas skull. Enda anledningen till att han ens ställde upp på en karg och kort vinnarintervju var på grund av att han förbundit sig till det i och med deltagande i tävlingen. Givetvis får man respektera att han inte vill synas, men man ska också betänka att en stor del av anledningen till att Lettau kunde bärga ett pris i storleksordningen 800 000 euro var på grund av den exponering livepokern får via media, och även om spelarna i sig inte har någon skyldighet – utöver det de förbinder sig till via underskrifter – är det deras symbios med media som kommer avgöra spelets popularitet, och i förlängningen tillströmningen av nya spelare.
När EPT London avgjordes i helgen stod ännu en tysk kvar som siste man, och även här blev vinnarintervjun något awkward, men av helt andra orsaker. Sebastian Pauli var så tagen att han inte kunde hålla tårarna tillbaka när Joe Stapleton ställde frågan om titel eller pengar. Paulis svar var självklart: ”Titeln”. Jag ska inte sticka under stol med att jag höll stenhård på Jake Cody på finalbordet, den ende spelare jag tidigare hade pratat med. Britten har genomgående visat en värdig och ödmjuk attityd till sina framgångar, och jag unnade honom en andra titel på touren. När Cody slogs ut på femte plats spelade det inte någon större roll för mig längre, men när jag såg Pauli bryta ihop vid vännerna på railen och sedan var tvungen att samla sig på toaletten i några minuter innan ceremonin insåg jag att det var en unik stund. Jag har sett kaxiga vinnare, ödmjuka vinnare, blasé, förvånade, smådryga och storsinta vinnare. Men jag har aldrig på mina fem år som liverapportör sett någon så lycklig över en seger som Sebastian Pauli var natten till söndag. Det var andra polen av en axel som på motsatt sida hade landsmannen Andre Lettau. Dessa skillnader är förvisso en del av tjusningen med spelet, men jag vet vilken av dessa två vinnare som kommer att sitta kvar längst på min näthinna. Sebastian Pauli personifierar bättre än någon annan spelare på touren i år spelglädjen.
