Broken english
Jag är fyrtio fyllda, med allt vad det innebär. Jag är uppväxt i en tid då vi hade två kanaler på teven, inget internet och inga mobiltelefoner. Vi hade för övrigt inte ens trådlös eller knapptelefon när jag var liten. Det var nummerskiva. Det skulle kunna bli ett bra videoklipp: Simon Löfberg försöker ringa med nummerskiva. Glädjen på vår lilla gård var stor när min vän Johan införskaffade sig ett tevespel av märket Intellivision. Vi spelade tekniska vidunder som boxning, Treasure of Tarmin och Utopia. Under min uppväxt fick jag se mobiltelefonen, kabelteve, speldatorerna, parabolen och så småningom även Internet etableras i samhället. Första gången jag skickade ett mail var jag för övrigt ett år äldre än nämnde Löfberg är nu.
De pokerspelare jag möter på mina resor är inte sällan 15-20 år yngre än mig själv, och även om jag kommer riktigt bra överens med de flesta och ser ett flertal av dem som mina vänner, är det tydligt att den här generationsskillnaden är riktigt stor när det kommer till preferenser. Visst, jag har haft fler år på mig än många av dem att konsumera både teve och web, då de hur som var tvungna att uppnå någon form av ålder där de kunde tillgodogöra sig skiten. Vad som däremot märks, är hanteringen av det engelska språket. Om du är född i början av nittiotalet i Sverige har du en kontaktyta mot engelskan som jag inte var i närheten av. Public Service har många fina sidor, men i jämförelse med kids som kan se utländsk teve 24/7, får tecknat när de vill och kan surfa obegränsat står vi oss slätt. Jag suktade efter Mordillo och Linus på linjen när jag var sju, och hade aldrig sett något mer elektroniskt än möjligen nåt flipper i entren till en vägkrog. Min son i den åldern spelar Minecraft och chattar med folk på engelska, och slår på Power Rangers på Netflix utan någon hjälp.
Den här utvecklingen märks som sagt var i språket. Lyssnar du på killar som Lukas Berglund, Robin Ylitalo, Per Linde med flera, som är bekväma att göra intervjuer, så pratar de bra engelska. Riktigt jävla bra engelska. Jag skriver bra, men pratar en fullt förståelig men ganska ful engelska, precis som många andra i min generation. Vi är produkter av skolengelskan, de är produkter av riktig engelska.
Stör det här mig då? Nä, inte alls. När jag kommer ut på touren pratar jag obehindrat med spelare, arrangörer och branschkollegor och alla förstår utmärkt vad jag säger. Folk från andra länder har sina brytningar, och de flesta är vana vid att vår engelska inte alltid låter som om vi spelade i nåt Bristol-popband. Enda gången någon har synpunkter – och då menar jag ENDA – är när jag då och då lägger upp en video på nätet där jag intervjuar någon på engelska. Då dyker det alltid förr eller senare upp nån som har synpunkter på mitt uttal. Oftast med en kommentar i stil med :”Kan vi inte skicka någon som kan prata engelska?”
Jodå, nästa gång du ser mig på touren får du gärna komma fram och presentera dig, så ska jag se till att du får göra en intervju på engelska med en spelare eller branschperson. Det är så klart ett löfte!
