Bättre slagläge än så här lär vi aldrig få
Egentligen är det typiskt. Det är när man inte är där som det händer. Visst har jag haft min beskärda del av närvaro vid svenska framgångar. Redan på min första europatourtävling fick jag följa Anton Wigg ända från Arlanda där vi åt lunch ihop innan vi flög mot Köpenhamn, fram till den fantastiska segern mot Francesco de Vivo heads-up. Jag såg Kent Lundmark triumfera i Barcelona, och hade förmånen att få följa med på en lågmäld men mycket trevlig segermiddag i kvarteren någonstans mellan ramblan och Port Olimpic. Tillbaka i Köpenhamn på det hotell som så många spelare avskydde men som jag kände en grådaskig sympati för följde jag varje giv i uppgörelsen mellan Per Linde och Michael Tureniec, där Micke fick en titel på sitt andra HU-försök.
Jag missade Ramzi 2012. Jag missade Robin 2013. Här sitter jag nu och känner det hända igen, men jag känner också brisen från sjön i Västerås ge någon form av svalka i den tjugofemgradiga värmen. Det mildrar det lilla stinget av ångest för att inte vara där, en smula. Quantum of Solace, så att säga. På andra sidan jorden ligger nämligen Martin Jacobson förhoppningsvis och sover, och laddar för att kliva in på Rio i ett Nevada där luften darrar som en människa mycket märkt av ålder, av hettan i en luft som för det mesta står alldeles stilla. Det är 27 spelare kvar i main event of World Series of Poker, och Martin är chip leader. Vi har varit närmare än så här, även efter att konceptet November Nine gjorde sitt intåg. Men bara marginellt. 25:a, 22:a. Det här är något annat. 27 spelare kvar, Martin Jacobson är chip leader. Det blir ingen 22:a-plats. Det är något stort i görningen, och jag är inte där.
Fram till nu har jag tyckt att det känts utmärkt att vara här och inte där, men i detta nu skulle jag kunna ge en hel del för att känna den där smockan av chocken när fyrtio grader värme övergår till sjutton i samma stund som man stiger in i de luftkonditioneringskylda lokalerna där World Series spelas. Att känna den väl ingådda brunmurriga heltäckningsmattan tryckas ned under fötterna på mig när jag går längs de oändliga korridorerna på Convention Centre. Få köpa en croissant och en kaffe av alltid leende Eileen som varje år sitter där i kassan och minns vem som var spelare och vem som följde spelarna. Ett fullblodsproffs, minst lika rutinerad som en TJ Cloutier eller en Doyle Brunson, men med en annan roll i denna pengacirkus.
Vi fick en sommar här i Sverige bättre än någon jag kan minnas de senaste åren, med strålande väder. Den senaste säsongen av Europatouren började tidigt med en seger, och avslutades med en finalbordsplats och bekantskapen med en profil vi i har allt för få av i pokersverige, i form av Magnus Karlsson. Turneringsproffsen på nätet har whoopassat motståndet rejält med dominering av PocketFives, och en fin skörd av titlar i de stora turneringsserierna.
Trots en finalbordsplats i World Series sidoevent kändes resan fram till main som något av ett jaha, men med ovanstående tecken i ryggen kändes det som att vi skulle kunna komma att bjudas på något stort. Vem skulle vara bättre lämpad att göra det än Martin Jacobson? Vem kan kombinera en extrem talang och förståelse för det superhårda turneringsspelet av idag med mångårig rutin och kyla, och vetskapen om hu det verkligen är att spela stora finalbord? Som har mött både online- och liveeliten om och om igen, och som inte bara vet vilka man ska ha respekt för, och vilka man de facto inte behöver ha så mycket respekt fö, utan som därtill också för med sig respekt till bordet. På rak hand är det bara Michael Tureniec av svenskarna som jag kan komma på som spelar i den divisionen med Martin, när det gäller att kombinera alla dessa kvaliteer. Men nu är det inte Michael Tureniec utan Martin Jacobson som sitter där, och bättre slagläge än så att få en svensk i November Nine med en dag kvar att spela lär vi aldrig få. I natt hoppas och tror jag att Martin Jacobson skriver ett nytt kapitel i sin framgångsbok.
