Rivierans guldgosse
Idag drog molnen in över Sanremo. De tidigare mornarna jag vandrat strandpromenaden på min väg mot dagsverket på stadens kasino har det varit kav lugnt, och solen har varit som bommull för själen. Så icke idag, regntugnt och en snålblåst var det som mötte mig. Å andra sidan, orka tycka synd om sig själv just nu. Hellre italiensk snålblåst än västeråsk. Varje gång jag går den sträckan känner jag att det är lätt att vara jag just nu.
Jag har inte varit ute och jobbat på touren sedan Barcelona i slutet av augusti, något som verkligen kändes så fort jag satte min fot i turneringslokalen. Ljudet, atmosfären, människorna. De svenska spelarna. Efter att till stor del ha rest själv genom åren har det svenska spelarkollektivet allt mer kommit att bli mina kollegor. Visst, vi jobbar inte med samma sak, men detsamma gäller för andra arbetsplatser. Vi tillbringar våra dagar i samma lokaler med samma syfte. Att tjäna pengar. Vi äter tillsammans, småpratar i pauserna, och slår ibland följe hem från jobbet. Jag har saknat sällskapet.
I morgon är det tänkt att det ska podcastas, men det är lite för många osäkra faktorer för att jag ska våga mig på att lova att det blir någon sändning. Jag vet inte hur länge spelet pågår här, jag vet inte hur mycket ork jag har efter dagen, och framför allt vet jag inte hur mycket tilltro man vågar lägga till det italienska nätet. Det kan bli en raincheck för att återkomma nästa vecka med förnyad styrka.
Idag fick jag se en mängd svenskar falla ifrån, men också Lukas Berglund fullkomligt skövla sig fram i chip counten och sluta dagen som massiv chip leader. Det är om än ingen garanti så i alla fall bra förutsättningar för en trevlig avslutning på arbetsveckan.
Nu ska den här dagen rundas av med en pokerturnering för mediafolket på plats. En tillställning som brukar vara de skränigaste, mest ostrukturerade och mest alkoholstinna under veckan. Själv håller jag mig som brukligt till en Redbull eller två, men det ska bli trevligt att få förnedra sig själv vid bordet igen.
