Idag är första dagen på resten av mitt liv
Det har varit ett långt, hårt och ganska mörkt år. För ett par veckor sedan begravde jag en av mina bästa vänner som gick bort efter en mycket utdragen och smärtsam intensivvårdsvistelse i sviterna av en svår olycka. Under hösten har vi slitit med en osedvanligt trög husförsäljning. Nu sitter jag här och tittar ut över Mälaren i vårt nya hem med en kopp kaffe i handen. För några år sedan intervjuade jag Micke Norinder och pratade med honom om sorgen över att ha förlorat ett barn och frågade om hur man kommer över den sorgen. Han sa att man inte skulle göra det, det handlade om att lära sig leva med den.
Jag förstår att det inte är jämförbart att förlora en vän mot att förlora ett barn, men å andra sidan finns ingen anledning att jämföra smärta mot smärta, och det är den största förlust jag haft i mitt väldigt förskonade liv. Jag bär mina minnen efter Patrick på ett klart hanterbart sätt, och de värsta kanterna av sorg slipas av hyggligt snabbt och redan nu kommer jag på mig själv att med ett leende mer tänka på alla grymt roliga stunder vi haft ihop, än på det tunga avslutet.
2013 har alla förutsättningar att repa sig och avslutas på ett riktigt trevligt sätt. Min och Koivus podcast rullar på, och det är roligare än någonsin att spela in avsnitten. Vi tar gärna emot input på vad vi ska prata om, vilka som ska vara med och så vidare. Jag har en frisk familj, en liten krets av grymma vänner, ett fantastiskt hem och ett jobb jag trivs med. Det är en rätt bra grund för framtiden.
