sorg
Det har varit ett rätt tufft år för oss. För ungefär tretton månader sedan gick min svärfar bort efter en kort tids sjukdom, mindre än nio månader efter att han fått beskedet om en sjukdom som återkalleligt kommer att ta bit för bit av hans liv tills inget finns kvar. Så blev det, och även om viljan att leva var hundraprocentig drog han i praktiken dött med den hand han tilldelades. Ett drygt halvår efter hans bortgång råkade en av mina absolut närmaste vänner ut för en olycka som man egentligen inte ska överleva, men som han gjorde. Varje dag sedan dess har vi levt i ovisshet om framtiden för honom.
Samtidigt har jag en fru som jag tror har räddat livet på mig, och två barn som jag bokstavligt talat skulle ge mitt liv för. Trots en beskärd del av död och olycka skulle jag säga att jag är lycklig. Jag har bägge föräldrarna, alla mina syskon och mina barn i liv och vid god hälsa. Jag har en liten grupp mycket nära vänner som jag litar obrottsligt på, och ett stort kontaktnät av bekanta i vars sällskap jag trivs.
I natt fick jag höra att musikern och författaren Kristian Gidlund till slut släppt taget om livet, 29 år gammal. Jag är tio år äldre än vad han blev, och känner mig more or less lika ung som jag gjorde för 15 år sedan. Jag är inte klar med livet än, och jag är rätt säker på att Kristian inte var det heller, även om han visste exakt var vägen ledde. Han hade till och med ett rätt bra hum om hur lång den var.
I filmen Sagan om de två tornen sker en begravning av en yngling, och hans förkrossade far säger efteråt ”Ingen förälder ska någonsin behöva begrava sitt barn”. En filmkliché, visst. Men samtidigt en oneliner som nailar varje förälders största fruktan.
Att man får begrava sina föräldrar är en del av spelets regler. Likaså kommer en merparten av oss att förr eller senare få ta farväl av syskon och / eller vänner. Det accepterar de flesta av oss. Tyvärr är det också så att en betydande mängd människor får bevittna begravningen av sina egna barn. Det är också en del av spelets regler. Det behöver däremot inte betyda att man accepterar det, eller på något sätt kan förstå sorgen i det förrän man står där själv. Jag hoppas att jag aldrig kommer att förstå, utan att jag bara kan få fortsätta stanna upp en stund och känna mig rätt jävla lyckligt lottad med livet.
Jag hoppas att Kristian Gidlunds familj hittar ro i saknaden och får plats att sörja i fred.
