Believe the hype
På en av alla svenska riksvägar som egentligen inte leder någonstans – just denna är märkt ”249″ – ligger en liten avfolkningsbygd av den typ som människor som inte kommer därifrån kallar pitoresk, och som vi som är uppväxta i den kallade för död i tonåren. Med tiden har vi accepterat, förlåtit och gått vidare, och kanske även i någon vrå i vårt inre börjat bygga en nostalgisk, sentimental värme för också. I samhället fanns inte mycket att göra utom att titta på hockey, gå upp till grillen och dricka sprit. Utöver dansafton uppe i hockeytältet någon gång om året fanns en biograf. Här kunde man se de senaste filmerna när de inte var de senaste längre, när nästnästa generation blockbusters nådde storstäderna. Det här var långt före både DVD och folk-internet, när man fysiskt hyrde filmer. Movieboxen var en glosa som folk kände till. När storstadsungarna gick ned och hyrde Dödligt Vapen 3 i Videobutiken såg vi Dödligt vapen 2 på vår bio. På kiosken kunde man hyra ett sönderspelat ex av Dödligt vapen 1. En gång i tiden hängde jag med hyggligt i populärkulturen. Idag, not so much. Jag är den där biografen.
Sommaren 2011 tillbringade jag hemma med att på grund personliga debakel distansrapportera WSOP main event som pågick Las Vegas, och blandade historier från staden som aldrig sover nådde mig för det mesta förr eller senare. En av dessa var att ett gäng av kortkidsen sprungit på en för mig okänd kändis, vilken om inget berättat för mig att han var nån form av musiker / DJ exakt kunnat tagits för svenskt pokerproffs.
Ung, blond, småkaxig uppsyn, anemisk look. Inte ens namnet ringde nån klocka. Vi pratar 2011. Den där biografen som sagt.
Allt eftersom tiden gick dök artistnamnet upp allt mer frekvent i min omgivning och i media, och jag började inse att den där killen var rätt stor. Lik förbannat var det dansmusik, och för mig fanns det ingen dansmusik – möjligen Electric med Leila K undantaget – som var så bra att det var i närheten att förtjäna en sån hype.
Sen kom Wake Me Up, och jag fick ge Avicii att han faktiskt var helt spot on. Killen med kepsen lyckades på första försöket med vad hela Nashvilles samlade musikindustri misslyckats med i flera decennier: att ta en döende genre in i nutiden och blåsa liv den igen. En svensk housekille blinkar åt Hank Williams ande och fortsätter därefter att veva med högerhanden åt världens samlade dansgolv, medan den vänstra fortsätter skruva på reglagen.
Nu sitter jag här och har True på A-rotation i huset. Fullkomligt tagen. Avicii har fällt ihop högerhanden till ett långfinger i luften till de som redan i samband med Wake Me Up började prata om att han tappat det, att han blivit en dansmusikens avfälling. Han fortsätter vandra i dammet där Johnny Cash och Merle Haggard satt sina fotspår, passar på att som i förbifarten visa att han har örnkoll på vad som gjorde soulen från Tamla Motown stor, och med de beståndsdelarna bygger han en helt egen grund som cementerar honom som en av svensk musiks största skapare av idag. True är ett jävla hopkok av det mesta Avicii sprungit på i musikväg genom åren, och samtidigt en av de bästa svenska debuterna någonsin.
GG WP.
