Shuffle up and deal
Jag gillar dealers. Vi som jobbar bakom kameror, skrivblock, mikrofoner och så vidare inom pokervärlden är över lag ett ganska homogent släkte av nördar som brinner – eller i vissa fall har brunnit – för poker som spel, och sedan fastnat på ett eller annat sätt i industrin. Dealers däremot är avsevärt mycket mer spretiga som yrkesgrupp. Här finns alla typer av människor, möjligen med likheten att de ofta är rätt sociala. Roligast när man sett en rätt stor volym dealers passera framför sig är ändå att studera själva yrkeshantverket. Det finns nämligen en extrem bredd även på kompetensen bland de som kastar ut korten i världens större turneringar. En bra dealer ska gärna verka utan att synas, men gärna också ha förmågan att vara social om situationen bjuder in till det. En risig dealer är precis det motsatta. De kan vara tekniskt dåliga på att blanda och ge, men det är de facto ett av de mindre problemen, frånsett att det ibland tar allt för lång tid. Värre är dealers som inte alls vet när de ska vara tysta, utan interagerar oombett i spelet bortom regeltolkningar och formalia. Det är kommentarer om spelade händer, halvkassa skämt eller samtal med avlägset bekanta som råkar passera förbi eller sitta vid bordet.
Ibland ser man till och med rena övertramp. Det värsta jag sett med egna ögon var en spansk dealer som i en riktigt stor turnering high-fivade en spelare som just slagit ut en motståndare. Lika dåliga som bottenskrapet är, lika bra är dock de som verkligen visar hur en dealer ska arbeta. På Europatouren ser man ibland en fin clash i kvalitet mellan lokala dealers och de riktiga proffs som reser runt med touren.
