Monaco
Det går att dra många paralleller mellan Sin City, staden som sover, och den hög av guld som ligger uppskopad på en klippkant på Rivieran, och som fått namnet Monte Carlo. Associationerna till spelindustrin, de ändlösa ljusen, nöjeslivet, pengarna.
En gång i tiden hette området här Den of Thieves, något som känns en smula förståeligt när man tittar på priserna här, från mat till bostäder. Å andra sidan är staden inte för oss som inte är Rivierans guldgossar. Att vara här kan närmast liknas vid att ha köpt sig en veckas övernattning i Rikedomens museum, en resa in i välståndets mest fascinerande ytterligheter.
Ett hotell som har dresscode vid frukosten (inte bara negativt), som tar betalt för mat och dryck som du köper utifrån och tar upp på hotellet (bara negativt). Ett McDonalds som inte skyltar utanför byggnaden att de ligger där inne. Hur många metropoler i världen har råd att säga till en av världens största koncerner ”Jaså, ni vill etablera er? Ja, fine, ni kan få en lokal i det gamla parkeringshuset. Men om ni skyltar med det, då jävlar”. Och hur många städer kommer Donken att svara ”okej” till?
Sen går man in på Le Sporting Club där EPT-finalen, strosar in i stora salen vid dagtid då taket är bortdraget, stirrar upp i skyn bortom miljardbyggena och ser bergen som fond, husen uppkastade överallt nedanför. En bild man gärna bränner in på näthinnan ett tag, så vackert att det nästan är svårt att ta in.
Det sägs att Vegas är sjukt, men jag vill nog påstå att Monaco är ett mer skruvat ställe.
