Some kind of Monster
Jag stod en kväll utanför Kalmar Nation i Uppsala. Idag, så här 15-16 år senare, kommer jag inte riktigt ihåg vilket sinnestillstånd jag befann mig i, men en god gissning är att jag var både packad, uppgiven och en smula vilsen i tillvaron. Det var defaultläget just i det stadiet av mitt liv. Någon måste ha kommit förbi och berättat för mig att det spelade ett band nere i nationens pub, och att de skulle vara bra. Jävligt bra, till och med.
Sagt och gjort, jag släntrade ner. Det vore att överdriva en smula att säga att mitt liv förändrades där och då, men sant är att den kvällen satte outplånliga spår hos mig. Framför allt när det gäller mina musikpreferenser. På scen har man smällt upp alldeles för många musiker, och det lät inte som något annat jag hade hört tidigare. Eller jo, det var ju faktiskt en skamlös ripoff av The Clash, med massor av kärlek adderat och ungefär en miljard andra influenser inblandade. Kanske var det inte så originellt som jag vill minnas det, men energin! Jag kan fortfarande känna den energin när jag tänker tillbaka.
Min vän Christer sammanfattade det bäst: ”Som om sju personer står och skriker i munnen på varandra under komp, och det låter fortfarande bra”.
Anders Wendin blev några år senare omåttligt mycket större inom Sveriges gränser under artistnamnet Moneybrother. För mig är han fortfarande en vårt lands rockhistorias coolaste och bästa sångare, men framför är det i hans roll som frontman i Monster. Senare har bandet sagt i intervjuer att de var i konstant konflikt, att det var en ständig intern kamp. Det kanske är en del av förklaringen till det som skapades i mötet mellan dessa musiker? De gick sedan åt olika håll. Saxofonisten Viktor Brobacke blev en återkommande gäst i Björnes Magasin, sjukt men sant. Gustav Bendt startade Club Killers i Stockholm.
Monster gav mig inte bara en insikt om hur förbannat bra livespelningar kan vara. De ledde mig vidare till nya upptäckter inom musiken, men fortfarande är det just det här bandet som ligger mig närmast om hjärtat. Trots en allt för kort karriär, och ganska få skivsläpp. Även om de gjorde sig bäst på en scen, hade de faktiskt förmågan att fånga den där gnistan även i studion. Fullängdaren ”Rockers Delight” håller jag som den bästa svenska platta som gjorts, även om jag tvingats rannsaka den hållningen upprepade gånger i mitt liv. Jag återvänder dock dit gång på gång. Det här är fulländat.
Istället för att ge er ett klipp av Monster, tänkte jag bjuda på ett ögonblick där Anders Wendin gästar bandet Thieves. Bakom namnet döljer sig inga mindre än The Hives, och låten de kör är en tolkning av Monsters ”God Knows My Name”. Det ger en hint om hur Monster lät live.
