Give me a ticket for an aeroplane
Det var en småsurrealistisk men inte helt oangenäm känsla att lämna Bahamas tjugofemgradiga klimat för den svenska vargavintern. Nu har jag varit hemma i drygt tio dagar, och längtar inte tillbaka ett spår till de karibiska öarna. Detta trots att det var en riktigt behaglig resa, på många sätt helt annorlunda än föregående års vistelse där. Bland annat för att flygresan de facto gick bra, jag hade en kollega på plats och jag kollade faktiskt in faciliteterna på Atlantis.
Värt att notera var att de första tre svenskarna jag sprang på på min resa inte alls skulle spela poker, även om slutdestinationen även för dem var Bahamas. Två skulle till Freetown och svetsa ihop en lyxkryssare och den tredje skulle hälsa på en vän som bodde där nere. Pinsamt nog är namnen på dessa tre herrar helt bortblåsta, men du norrlänning som satt bredvid mig London-Miami ska ha ett stort jäkla tack. Sällskapet var som en Zoloft för själen och min flygskräck. Sällskap är guld värt i såna lägen.
Pokern under PCA var väl inte jättemycket att hänga i granen för svensk del, trots en sidoeventseger av doldisen Henrik Eide och två finalbord av Ramzi Jelassi. Få svenskar på plats, och inga som nådde topp 40. Jag har sagt det förr, och kommer fortsätta älta det. Kortspelet är ytterst sekundärt i mitt jobb, det handlar om fenomen och än mer mötet med människor.
Jag träffade många nya fascinerande bekantskaper. De tre västkustkillarna Anders, Gabbe och Arnand hade köpt sig en segelbåt i Miami och seglade runt i Västindien. Som av en slump hade de hamnat i Nassau samtidigt som touren drog igenom, och precis som många andra fastnade de för det stora maskineriet. Dessutom tyckte de att det var kul att få se en del svenskar på andra sidan jorden. Det tyckte jag med, och uppfriskande att träffa ”icke-poker-människor” in the middle of låtsasvärlden. Du kan läsa om trions äventyr på den egna resebloggen.
Uppsalabon Alex var på plats för att ta emot ett välförtjänt armband för en WCOOP-seger, och han och flickvännen Sanja inkorporerar jag gärna på listan över nya vänner! Gamle tourkamraten Jesper var trevligt att återse, och denna gång fick jag även stifta bekantskap med hans bror Jens. Via dem sprang jag också på den ”pensionerade” MMA-fightern Heath Herring, som med sin ändlösa ström av anekdoter ständigt lockade till skratt.
Nu är jag hemma igen, och funderar över kommande äventyr. Det lär inte stå på förrän jag är på språng igen, frågan är nu bara var.
