En plats i solen
Jag sitter vid en glasruta med en mugg purfärskt kaffe framför mig. Utanför ser jag Atlanten möta horisonten, och framför det simmar levande rockor i en konstgjord lagun. Om några timmar ska jag bege mig bort och följa när jakten på alldeles för mycket pengar går vidare för några hundra moderna guldgrävare på Atlantis Resort på Bahamas. Några av dem kommer att åka hem som vinnare, långt, långt fler som förlorare. Jag återvänder alltid hem som en vinnare.
Arbetet med att följa en av världens största pokerturneringar bryts av med en rökpaus då och då i solen, där man småspråkar med branschkollegor, turneringspersonal och pokerspelare.
När spelet bryts går jag upp till mitt temporära hem, ett väl tilltaget hotellrum med glasdörrar ut mot balkongen som på nionde våningen vetter ut mot marinan. Sceneriet hade kunnat vara hämtat ur vilken resebroschyr som helst. Jag har sagt det förr, och jag kommer att säga det igen: jag har världens bästa jobb. Jag älskar inte varje minut av det, men variansen är snuskigt liten när det kommer till arbetsglädje. Kortspelet är sekundärt; det är platserna och framför allt mötet med människorna som ger mig energin.
Sen slår man på datorn, och får ett meddelande från andra sidan planeten.
Det enda minuset just nu är att de jag älskar mest av allt är ett halvt jordklot bort. Solen förmörkas något när den man helst vill dela den med inte finns här. Nästa vecka återvänder jag hem som en vinnare, lämnar något bra och kommer till något fantastiskt.
