Bermuda, Bahama, Come on pretty mama!
Ända sedan Christofer Columbus landsteg här 1492 har Bahamas haft en ändlös ström av västerländska turister. Någon gång mellan då och förra året började också American Airlines flyga sina propellerplan från Miami till Nassau, en resa på hart när (ett begrepp som vore utdött om det inte vore för Peter Englunds överanvändande av det) en timme. Nu sitter jag på mitt hotellrum efter en dygn som är något sönderslaget av jetlag och gläds faktiskt nästan mest åt att dessa propellerplan bytts ut mot ”riktiga” jetplan. Kan också kallas för dagens i-landsproblem, enligt min vän Isberg. True that is, men det beror också på vilken grad av flygskräck man dras med.
Precis som väntat och de senaste gångerna jag landat på amerikansk mark har jag knappt hunnit säga God bless america innan jag funnit mig inslängd i ett väntrum tillsammans med några dussin andra människor. Anledningen till att jag sitter där är givetvis mitt gamla passdebakel, som nu börjar kännas som en gammal bekant likt arbetskamrat man inte riktigt gillar men ändå kan leva med och känna en viss igenkänningssympati för. När jag nu börjar bli van med det och vet att det kommer att inträffa stör det mig inte nämnvärt att tillbringa en timme eller två i det där väntrummet. Eller ja, väntrum och väntrum. Om vi bortser från de små parenteserna att man är frihetsberövad och inte får använda telefon så kan vi kalla det väntrum. Hur som haver, i mitt fall är det först självförvållat och sedan självvalt. Jag kan leva med det utan större invändningar.
Ända sedan det stod klart för ett par månader sedan att jag skulle bevaka PokerStars Caribbean Adventure på Bahamas har jag dock gått och gruvat mig för resan på andra plan än detta väntrum. Följare av denna blogg och vänner till mig lär inte ha undgått att min flygskräck blir mer och mer jävlig för var dag. Nu så pass att jag gjorde det något oväntade draget att plocka ner självhjälps-appen ”Flygrädsla” till min iPhone för drygt 200 spänn. Blir mina problem bara en gnutta mindre av det är det en bra investering. Därav också mikrolyckan över flygplansbytet. Sen två veckor borta från ungarna gör sitt till. Jag må vara blödig, men det går nån gräns vid en vecka, där det faktiskt börjar bli jobbigt på riktigt.
Anyhow, väl här inser jag ju att jag gillar landet, staden och inte minst Atlantis resort. Att vakna på morgonen, öppna balkongdörren och titta ut över marinan gör det faktiskt rätt lätt att gilla sitt jobb. Jag tror det kommer att bli två rätt uthärdliga veckor här.
