Felix Sánchez tårar
Jag är inte artist, men…. I själva verket har jag inget öga whatsoever för att se skönheten i nuet. Visst finns det undantag, som att se morgonsolen glittra mot Simonsberget om sommaren, eller mina barn komma mt mig med sina resäväskor i Arlandas ankomsthall. Jag misstänker emellertid att jag är mer än en smula präglad av subjektiva känslor i båda dessa exempel. Även om så vore, är jag en känslomänniska, och eftersom skönheten ligger i betraktarens ögon, är det vackra för mig mer eller mindre alltid laddat av känslor. Jag är en sucker för storvulna hollywood-upplägg, och var är det lättare att hitta dessa än i idrottens värld? Jag har tidigare skrivit om ögonblicket då Ray Bourque höjer Stanley Cup över sina armar, en bild för alltid etsad i mitt minne. Det klassiska fotografiet då John Carlos och Tommie Smith höjer sina knutna, handskbeklädda nävar i en tyst protest, med vetskapen om att de i och med detta kommer att förlora de medaljer som rättmätigt tillhör dem. Ögonblick som i mina ögon är vackrare än någon Jackson Pollock, Anton Corbijn eller Rembrandt.
Skönheten i OS i år fulländades i friidrotten. Inte när Usain Bolt ännu en gång visade att det finns en sprintklass över världselit, utan när en nästan 35-årig föredetting från Trinidad kliver in på 400m häck, och visade att bäst-före-datum kan revideras. När Felix Sánchez klev upp på pallen och grät så att han knappt kunde ta emot medalj och blommor höll han nog inte bara mitt hjärta i sin hand. Där och då, skapades ett ögonblick som i min bok är något av friidrottens största genom tiderna. Inte bara på grund av den idrottsliga prestation Felix Sánchez stod för.
