Härifrån till evigheten
För ett par år sedan satt jag på ett hotellrum vid Trafalgar i London, och försökte förgäves jobba över ett internet som år 2001 hade skrattat åt. Rummet hade inte ens en säng, utan en halvdan bäddsoffa. Jag rörde mig mellan där och Empire Casino åttahundra meter bort där WSOP Europe spelades. De flesta svenskar var utslagna, och tiden och orken för något annat än sömn och jobb var noll och fimp.
Nu sitter jag på Rio i Las Vegas. Arbetsdagarna är minst lika långa som i London, hotellrummet såg sina bästa dagar för något decennium sen eller kanske till och med två, och sömnen är det inte mycket bevänt med.
Skillnaden mellan London och Vegas? En timmes resa eller ett dygn? Inte alls. Iden den här staden finns en grupp svenskar, både sådana jag känner sedan tidigare och sådana jag lärt känna här. Personer i vars sällskap jag trivs bra och kan vara mig själv. En enkel middag blir så mycket bättre om man har vänner att dela den med.
De människor som jag känner här i Vegas gör hela skillnaden mot London, inte en timmes resa jämfört med ett dygn. Avstånd handlar inte om distans, lika lite som att glädjen i det här jobbet har med kortspel att göra.
