Hello darkness my old friend
Livet fick plötsligt en surrealistisk känsla när vi fick uppleva sjukdom på riktigt nära håll. Det är en konstig, obehaglig känsla av maktlöshet när en närstående bryts ned sakta men säkert. Själv står man som en passiv bystander och kan inte göra så mycket annat än att försöka vara en länk i den anhörigkedja som er till att de vanliga trivialiteterna rullar på som de ska mitt i det mörka.
Samtidigt har man ett jobb som ska skötas, barn som växa och må bra, och ett hem som ska tas om hand om. Det är ett pusslande om ibland känns som ett ändlöst maratonlopp, men jag tror det finns en reflektion av solen någonstans där borta. Om inte annat så börjar det ju faktiskt se ut som att det kommer en sommar.
På plussidan finns det en del att se fram emot; i morgon siktar vi på att åka på kosläpp hela familjen och vi har ett tioårskalas på gång. Dessutom närmar sig SM på Casino Cosmopol i juni, en turnering sm jag alltid tycker är rolig att bevaka, då jag gillar Cosmo som turneringsarrangör och det är många bekantskaper i fältet.