Howlin’

Jag håller på att vända upp och ned på huset. Jag städar i vajre vrå som går att finna; strukturerar arbetsrum, snyggar till garage, sorterar papper och så vidare. Det roliga med pappren, precis som när man gräver i gamla foton, är när det dyker upp gamla guldkorn man glömde fanns. I ett urklipp från punktidningen Denimzine hittade jag en gammal intervju jag gjorde med Hives-sångaren Howlin Pelle Almqvist, och som jag fortfarande är riktigt nöjd med. Varning för viss Wall of Text:

De har gått från att vara Bergslagens kaxigaste punkband, till att bli fem snortajta världsartister. Längst fram står Howlin’ Pelle, som en vit James Brown, och pissar på Jantelagen. Förutom att vara ett Sveriges starkaste varumärken på export, och beundransvärda affärsmän, är också the Hives alltjämnt ett av rikets bästa rockband.

En intervju med Howlin’ Pelle Almquist skulle kunna vara ett journalistiskt självmordsuppdrag. Du skall försöka få substans ur en människa som byggt hela sin karriär på ett koncept kring attityden störst, bäst och vackrast. Å andra sidan; hur svårt kan det vara? Jag frågar, du svarar – capice? Har man sen bara tjugo minuter på sig gäller det att fokusera på det som VERKLIGEN är viktigt – dekadens, sharp dressed men, och Elvis fetma. Redan trettio sekunder in i mitt samtal med Hives frontman Howlin’ Pelle, visar det sig dock att vi tänkt oss helt olika utgångspunkter för intervjun.

”Det är bara att köra”, säger Pelle, ”men det är nånting där jag ska prata om punk och garage? Eller vad är det för intervju?”

”Ja, jag fick egentligen bara i uppgift att prata med dig om lite blandade saker, men kanske mest fokus på nya plattan”

”Ja, okej, okej. Ja, den finns det väl inte så mycket att säga om. Vi har ju inte kommit så jävla långt med den. Vi kan väl bara börja prata så får vi se vad som händer.”

Pelle skrattar, och jag gör en panikomkastning i mina frågor. Skit i snabbfrågorna, ta det som det kommer. Eftersom Hives nyligen gjort två spelningar i Sverige i och med Where The Action Is-turnén, är det väl naturligt att börja där. Det är ändå inte varje dag man får se Sveriges snyggaste och bästa liveband stå på en svensk scen.

”Näe, det var ju lite därför vi ville spela också”, säger Pelle. ”Det blir väl nån gång per år som vi spelar. Det är rätt schysst. Det känns konstigt i och med att vi kommer härifrån, men å andra sidan ser man ju oss inte oftare om man bor i Belgien.”

Känns det som att komma hem fortfarande, att komma tillbaka till Fagersta?

”För mig gör det väl inte det. Det är ju hem för ganska många i bandet, de bor ju här ganska många av dem. Men för mig är det väl mer att jag…jag har ju bott i Stockholm i snart sju år tror jag. Så det känns väl mer som att det är hemma. Men å andra sidan, jag har ju varit borta, du vet, fyra och ett halvt av dem. Jag har varit utomlands. Men nej för tusan. Jag gillar att vara här, jag är ju mycket i Fagersta i och med att vi har ju fortfarande högkvarteret här.”

Ni har inte kommit så långt på nya plattan, sa du. Hur långt är ni i processen?

”Vi har kommit ganska långt, men jag är förbjuden att prata om den. Det är bandpolitik, vet du.”

Om vi bara spekulerar kring nya plattan, vi behöver bara prata om själva processen. Hur ense är ni när ni jobbar?

”Ja, vi är ganska överens om vad det är vi vill göra, sen är det svårt att få det att…ja vad ska man säga…”

Man blir ju oundvikligen nyfiken på om bandet är lika väldisciplinerade och tajta i planering och replokal som de är offentligt, eller om det är mer gnissel och smutskastning i skapandet. På nåt sätt är ju en del av rock’n’roll-myten interna bråk, bajskastning och sociala splittringar. Om man sen överser från det rent personliga kan ju faktiskt också skapandet må bra av att det blir lite av De slipade knivarnas natt på rockscenen. Ibland är man ju inte mer människa än att man tycker att det är rätt underhållande när ens favoritband hatar varandra internt, men inser att konflikter driver utvecklingen framåt.

 ”Vi har inte kommit till det stadiet än att vi bråkar så mycket, men det kommer. Tro mig. Ju närmare en färdig skiva man kommer, desto mer bråk blir det helt enkelt. Nu handlar det fortfarande bara om att vi ska göra en så bra grej som möjligt. Sen är det den där sista formen som ska till. Så här ska låten faktiskt gå på skivan. Det är då det kommer bråk.”

”Skivan” är Hives omtalade fjärde platta, och den andra på ett stort internationella bolag. Efter att ha släppt två riktiga punkklassiker på Burning Heart, ’Barely Legal’ och ’Veni Vidi Vicious’, släpptes en putsad rockplatta, ’Tyrannosaurus Hives’ 2004 på Interscope. Fem kaxiga punkungar från Fagersta, har muterats till en gigantisk rock’n’roll-fabrik. Fortfarande med en klar och tydlig linje med vad det är de vill, och hur de ska göra det. Kaxigheten är både en välsignelse och en förbannelse. Gamla oneliners dyker ständigt upp och konfronterar dem, som uttalandet om att bara släppa tre skivor och sedan lägga av.

 ”Det sa vi ju när vi var sjutton år gamla, innan vi gjorde vår första skiva. Sen har ju det hängt med. Men å andra sidan så, vi hade väl en poäng då. Det är ju för sent. Vi har kommit på att nu är det för sent att vara Sex Pistols och släppa en skitbra skiva och sen lägga av, nu får man sikta på AC/DC. Man får traggla på i femtio år till, tills folk tycker att det är ganska spännande att folk tycker att man fortfarande finns.”

 Ja, vad fan. Jag hörde nya Motörhead häromdagen. De låter ju som de gjorde ’77.

”Ja, precis. Det är ju lite så där…då är ju frågan: är det kul eller är det tråkigt”.

Ja, jag vet inte. Jag inbillar mig att deras hardcorefans är ganska konservativa, så de är nog nöjda.

”Ja, men det är ju så. Jag är ju ett AC/DC-hardcorefan, så jag är ju rånöjd att de gör samma sak fortfarande”.

 Pelle skrattar mycket och ofta. Han verkar uppriktigt måttligt oroad över Hives framtid. För mig är det självklart efter att ha hört ’Tyrannosaurus Hives’, att bandet har hur mycket som helst kvar att ge. Det är en rätt pajig amatörattityd att börja gnälla om debutplattors överlägsenhet, och vikten av att inte sälja sig till kapitalismen. Bra musik är väl för fan alltid bra musik, oavsett vad det står för bolag på etiketten. För mig får Hives gärna släppa plattor hos Bert Karlsson om de fortsätter att göra schysst musik. Ändå finns det alltid ägg som har en avvikande åsikt, och driver sin indietalibanism in absurdum. Å andra sidan tillkommer en annan rätt underhållande aspekt, som vi kan kalla Springsteen-fenomenet.

Bruce Springsteen gjorde en legendarisk spelning i Stockholms konserthus 1975, innan han blev en av världens idag största levande artister. Gör man en rundfrågning bland svenskarna skulle jag tippa på att mellan 25 000 och 30 000 personer uppger att de var där, den dagen i konserthuset och såg bossen. Konserthusets hemsida uppger att lokalen tar in 1770 personer. Det är bara en del av fenomenet som i Hip Hop-kretsar kallas ’att vara nere med en artist sen dag ett’, för att vara ett riktigt autentiskt fan. Hives’ fans och bandets första platta är inga undantag.

”Det har blivit lite som Woodstock. Det roliga är ju att jag vet hur många som köpte den där skivan när den kom ut. Det var inte så jävla många. Det är kul; jag tycker att det är härligt. Man ska ljuga lite om när man upptäckte ett band. Det spelar inte så stor roll för mig. Det intressantaste är väl mer när folk som inte tycker att man är lika bra nu – det finns ju alltid såna – ska gå fram och impa på en med att de gillade första skivan bäst. Och sen ska man tycka att det är lite häftigt. Dels så var det ju jag som gjorde den där skivan, och för det andra har jag ju gjort bättre skivor. Jag förstår inte hur man kan få för sig att vi som faktiskt gjorde det ska tycka att de är häftiga. Men jag förstår vad du menar, jag gillar också de skivorna”.

För mig behöver det inte stå i något motsatsförhållande. ’Barely Legal’ hade sin råa, punkiga attityd med bland annat ’A.K.A. I.D.I.O.T.’ som i mitt tycke fortfarande står sig som en av bandets bästa alster genom tiderna. Tyrannosaurus Hives bjuder på ett mer maskinellt intryck, med riktigt jävla bra arenarock som ’A Little More For Little You’ som ett exempel i mängden. Från punk till rock kan man väl säga, för att göra det enkelt för sig?

”Ja, så kan man nog säga. Det har väl lite med hur gammal man är att göra också. Det är svårt att spela rock’n’roll…även om låtarna skulle vara helt vanliga rock’n’roll-låtar. När man är sjutton år kommer det ändå att låta som punk. Det är ofrånkomligt. Å andra sidan är det väl fortfarande där nånstans vi är och rotar. Punk kommer ju alltid att vara den största inspirationskällan. Eller alltid…jag vet inte vad man ska kalla det. Vi började ju med punk helt enkelt, med att alla i bandet gillade punk. Det enda bandet vi kom överens om att alla gillade var nog KSMB”

Nu är det ju riktigt spännande att se hur fördelningen mellan punk och mer klassisk rock kommer att se ut på nya skivan, och vilken väg Hives stakar ut för 2007, när skivan lär släppas.

”Det finns ganska mycket låtar, men de är nog inte klara i den versionen de kommer att vara på skivan än. Det kommer väl att flyttas nåt riff hit, och nån textrad dit kanske. Det finns jäkligt mycket låtar. Mer låtar än det nånsin har funnits. Det finns ungefär dubbelt så mycket låtar som det någonsin har funnits till en Hivesskiva, det borde ju teoretiskt betyda att den blir dubbelt så bra. Så nu vågar jag knappt tänka på det.”

Ni är ett sånt jäkla liveband. Dels är det hela grejen som jag älskar skarpt, med hela eran visuella look, och sen mellansnacket och poserna och allt det där. Är det inte lite som att köpa en motor utan Jaguar till, att köpa en skiva med er då?

”Eeeh…ja, grejen är väl att man kan inte gå på Hivesspelningar varje dag, men köper man skivan kan man ju lyssna på den varje dag. Det är ju det som är skillnaden. Det är klart att det aldrig kommer att vara som att gå på en konsert med oss varje dag, men å andra sidan är det ju det näst bästa. Så vad kan man göra?”

Ni har fått ett svinbra skivkontrakt. Ändå är det ju liveryktet som är så extremt bra.

”Ja, men det är ju inte så mycket vi som är bra, som de flesta andra som är så dåliga. Jag förstår inte varför alla håller på…hur man kan gå och göra en konsert som är så otroligt ounderhållande, som många band gör. Jag vet inte, men det känns mer som att det är andra som borde skärpa sig”.

Hives är väl ett av få liveband i historien som kan ge valuta för konsertpengarna till och med till döva. Visst, visst, musiken är tokbra, det kan vi ställa bortom alla tvivel. Howlin’ Pelles mellansnack är vassare än en siciliansk stilett; minns uttalanden som ’Den här scenen är stor, men mitt ego är större’, eller ’Vi vill tacka alla förband här på Hultsfred för att de värmt upp publiken åt oss i tre dagar’). That’s what heroes are made of. Ändå går det aldrig att bortse från synintrycken. Det är en visuell jäkla orgasm att få SE en Hiveskonsert.

Är det så att du kommer till replokalen och säger ”Fan grabbar, jag har en skitbra idé. Mitt när vi kör den här låten så fryser vi en minut och sen så kör vi bara”. Och sen går ni och repar in det så att det sitter svintajt?

”Nån gång kan det väl ha hänt. I ännu högre utsträckning så är det väl så att man helt enkelt spelar samma låtar varje dag, och sen så börjar man göra nån grej. Man kanske kastar upp micken i luften och fångar den igen. Sen börjar man göra det mer och mer, och sen  ser man hur långt man kan ta det. För att underhålla sig själv medan man spelar en låt som man spelat tusen gånger. Lite mer så utvecklas det, tror jag. Man gör en grej om och om igen. Man märker ju att när vi spelar nya låtar nu då är det ju mer fokus på att spela. Så det är ju något som händer när man har spelat låten en massa gånger”.

Ni har ju en totalt genomarbetad stil. Jag har inte sett en bild på er där ni kör jeans och T-shirt eller träningsoverallsbrallor. Säg att du ska gå och ta en öl med en polare, kan du då känna att ”jag är jävligt osugen på att vara Howlin’ Pelle idag. Idag vill jag bara vara Pelle Almqvist” och skita i att du är med i The Hives?

”Ja, jag brukar ju sällan känna så, men ibland klär jag ut mig till en vanlig person, som Fantomen ungefär”.

Er trummis, Chris, syns ju inte ens när han sitter där bakom. Strumpor syns ju inte, inte kallingar heller. Kör man ett genomgående koncept? Gör ni det för att det ska kännas bra eller är det för att det ska se bra ut?

”Mest är det nog för att det ska kännas bra tror jag. Du menar som nyhetsuppläsare som är nakna från midjan och neråt? Nej, det är det faktiskt inte. Några gånger har han faktiskt…han körde en turné utan ena skon för att han hade skadat foten så att han inte fick ner den i dojan längre. Men annars så har vi nog…det handlar mer om att det ska kännas bra för en själv. Men det var en berättigad fråga”.

Det handlar ju lite om fåfänga. Jag tycker att fåfänga är ett positivt ord, jag hoppas du håller med mig. Det finns för mycket sluskar över huvud taget.

”Ja, för rockband är det ju absolut det. Men å andra sidan är ju sluskarna mer fåfänga än vad vi är ofta. Vi har ju bara bestämt vad vi ska ha på oss. Det är ju de banden som har perfekt slitna jeans och en exakt rätt sliten skjorta. Det är ju de som är fåfänga. Det är ju då man fattar hur mycket jobb de har lagt ned på det, och de måste ju göra om jobbet varje dag, medan vi har samma kläder på oss. Vi behöver ju bara vara fåfänga en gång”.

Om du skulle tvingas välja ett klädmärke resten av livet…

”Ja, då får jag väl leta på en bra skräddare helt enkelt”.

Kläderna har blivit dyrare, resorna längre, och kontakten med Fagersta något mer sporadisk av naturliga skäl. Hives har till skillnad från många Wannabes på scenen aldrig förnekat sitt lokala ursprung. Både Sverige i allmänhet, och Fagersta i synnerhet har varit en tydlig del av identiteten och totalkonceptet. ”Delivering punk rock from Fagersta, Sweden since the early nineties” skulle kunna vara en väl så sann bandslogan. Finns det då tid att hålla sig up to date med vad som händer på den svenska scenen?

 ”Jodå, det blir lite att man håller sig till samma band. Jag har ju ett radioprogram i USA om svensk musik. Då spelar man ju av naturliga skäl ganska mycket svensk rock, för jag gillar rock och det är svensk musik. Så det finns ju bra grejer, det finns det alltid. Det senaste jag hörde som jag tyckte var riktigt bra, var en ny låt med Robots, ’Sign of The Octopus’. Den kom kanske förra året, men den är jävligt bra. Låter lite som Roky Erickson”.

Det är ju en av världens mest underskattade artister.

”Ja, Han har ju börjat spela lite igen. Han verkar ha frisknat till lite, spelar lite konserter i Austin ibland”.

Det är helt uppenbart att Howlin’ Pelle har örnkoll på sin musikhistoria, och att han därtill har grym musiksmak. Människor som namedroppar Roky måste vara sympatiska. Punkt. Hela Hives’ universum måste ju ändå bygga på en osviklig känsla för vad som är bra, vad som är coolt, och vad man själv har saknat på scenerna. Inte sedan Elvis har väl någon kunnat kombinera visuell look med genuint bra och genomarbetad rockmusik på ett lika lyckat sätt.

”Jag gillar Elvis. Det gör ju nästan varje människa på jorden. Det är väl världens mest populära artist. Jag är inget undantag.”

När han var smal eller tjock?

”När han var smal. Eller nånstans där i mellanperioden, när han fortfarande var smal,  men gjorde lite intressantare musik. Den första singeln är ju skitbra, men när det var lite mer utvecklad musik än att varje låt var en bluestolva. Så jag skulle väl säga Elvis runt ’67-’68. Jag tycker filmlåtar är bra. Det är många som gillar när han är tjock och svullen och trött. Jag tycker många av de låtarna är skitbra men jag vet inte…Då tycker jag Liberace gjorde den grejen mycket bättre och värre. Om det handlar om dekadens tycker jag att Liberace är roligare. Jag menar, Elvis hade ju talang, det var ju ett jävla slöseri att han blev så där tjock och trött. Liberace hade ju inte det, så då kunde ju han få fåna runt så där. Fast ändå, det är ju så jävla mycket bra låtar där från slutet också, så jag kan inte klaga på det heller”.

Sen kom ju aldrig Liberace ut ur USA. Han är ju inte stor utanför Amerika i vår tid.

”Nej, han  ser ju bara rolig ut. Jag vet inte ens om han gjorde så mycket egna låtar heller. Det gjorde ju inte Elvis heller, men om han ens hade låtar skrivna för sig. Han spelade väl mest klassiska grejer.”

 Om man kollar på The Hives är det ju ett sånt jäkla slick koncept. Är Hives summan av er fem, eller har det blivit nån sorts koncept där delar av bandet är utbytbara?

 ”Nej, det går inte att byta ut skulle jag vilja säga. Du menar om man som Ramones skulle kunna ta in en som spelade en roll och låtsades vara en Ramone? Nej, det känns inte som att det skulle funka. Jag har svårt att se det här bandet med någon annan, men å andra sidan, om nån lägger av så kanske man är tvungen. Det känns ju inte som att man vill bli av med The Hives. Om någon i bandet blir av med båda armarna, nu får man ju hoppas att inte det händer, men vad ska man göra? Man vill väl…jag skulle ju vilja att Hives fortfarande fanns. Det är en jävla knivig fråga. Det är svårt att veta om man skulle vilja att det fanns en sämre version av det eller om man kunde göra en version som var…Jag tror att det skulle vara svårt att sätta ihop en version som var lika bra och kalla det Hives”.

Ska man vara krass, så skulle ni kunna sälja riktigt mycket plattor även om ni blev avsevärt mycket sämre, och turnera för riktigt mycket folk. Det har hänt många band som är stora. Tror du att ni har kapacitet att sätta stopp när ni tycker att det inte håller kvalitativt?

”Eh, alltså om jag sa ja skulle jag ju ljuga. Det går ju inte att svara ja på den frågan. Frågan besvarar ju sig själv. Det går ju inte att säga ja. Det finns ju ingen som har det”.

Säg att Hives lägger ner. Skulle du kunna se dig själv som en entertainer? Du har ju uppenbarligen talangen för det, eller skulle du satsa på något helt annat?

”Nej, jag får väl gå den vägen jag också. En mer dekadent entertainer. Nåt trött med mycket stråkar, jag tror jag siktar på det faktiskt. Flytta till Vegas, bo i ett sandslott”.

Pelle skrattar högt. Det är klart att det vore en personlig tragedi för Howlin’ Pelle att sluta sina dagar som en nerdekad, knarkande B-entertainer på nån av Bellagios mindre scener, men det skulle tveklöst bara vara ännu en riktigt cool byggsten i mytbildningen kring The Hives.

Valterego