Giraffdräkten
Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men plötsligt fann jag mig vara en del av en amatörteatergrupp i det uppsaliensiska studentlivet. Jag antar att det faktum att jag var besatt av allt som hade med socialt umgänge att göra, och att jag sällan eller aldrig sa nej till att prova något nytt spelade in. Som en passus ska tilläggas att jag blivit en mycket mer försiktig person på äldre dagar, människor som kände mig i mitten av nittiotalet kan ha sett en gänglig figur klättra uppför och nedför hyreshus på utsidan av balkonger, eller åka stupränna flera våningar ner. Visst, man kan säkert hävda min senare i livet självvalda nykterhet som en anledning till denna förändring. Eller snarare alkoholhalten i yngre dar då. Själv vill jag hävda att det beror på att jag har fått barn. Höjdskräck, flygrädsla, att hellre ta ett steg åt sidan i en konflikt. Allt har kommit med föräldraskapet.
Nåväl, teatern. Vi skulle spela Barbro Lindgrens älskade historia om Loranga, Mazarin och Dartanjan var det bestämt. Med en längd på dryga hundraåttio och en vikt som klockade in på femtio jämnt typecastades jag som giraffen i föreställningen. Primärt gick det ut på att första halvan av pjäsen ligga still på golvet med huvudet i en hink. En roll som skriven för mig.
Någonstans mitt i skulle jag resa mig upp, studsa runt lite – och låtsas bära nån på ryggen – och sen var det slut. Det är ungefär så jag minns min del av storyn. Det fanns ganska lite utrymme för method acting, så vad jag kunde skapa lite dramaturgi i var ”uppvaket”. Där var mitt mål att skapa ett så udda ljud som möjligt, gärna nåt som lät som en döende pensionär.
Hur som, det mest bestående minnet av pjäsen var de fantastiska kostymer som syddes upp. Jag hade en orange giraffdräkt sydd i någon form av gardintyg från sjuttiotalet. Knälånga ben och en huva som knöts med rosett under hakan, likt en bebismössa. Två giraffhorn på huvudet. Svarta fläckar överallt. Jag älskade den där jävla dräkten. Långt, långt efter pjäsen – som vi premiärade för en hyggligt alkoholrund publik i nationspuben, och sedan körde som matinéföreställning för ett dagis – följde giraffoutfiten mig i olika festliga sammanhang. Det var personalfester i Uppsala, det var en ”orange” fest i vår lägenhet i Rinkeby und so weiter.
När jag för ett drygt decennium sedan skulle gifta mig arrangerade mina vänner som sig bör en svensexa. Vad kom fram om inte en orange dräkt med horn på? Det är det sista tydliga minnet jag har av den dräkten; från juni 2000. Jag tror att någon någon gång lånat kostymen och inte återbördat den. Har du den dräkten, så vill jag gärna återfå den. Jag kan lämna en beskrivning, och har några bildbevis på att den är min…
