Svina lite
Den amerikanske freelancern Jon Krakauer anses vara en av världens främsta skribenter när det kommer till HAC-journalistik. HAC, High Altitude Climbing, handlar om höghöjdsklättring, eller alpinism om du så vill. Det må vara en nischad subkultur, men inte desto mindre växande i intresse. Det finns flera likheter mellan denna sysselsättning och poker. Bägge har haft en boom där både kreti och pleti skulle utöva det – även om det i klättringsfallet mer handlade om vägg än om alpinism – och som med andra nyväxande verksamheter kommer internetforumen och dess diskussioner att ofta präglas av clashen mellan de gamla puristerna och de nya ivriga som har en ”fuck that!”-mentalitet över det som varit.
Nåväl, Krakauer i alla fall. Han är inte okontroversiell, framför allt inte efter katastrofen på Everest 1996 där över ett dussin människor omkom,och Krakauer var en av överlevarna. DEt går ändå inte att ta ifrån amerikanen att hans skildring av händelsen i boken ”Tunn luft” är en mycket spännande läsning, och att han kan sin dramaturgi. Efter att ha plöjt den från pärm till pärm gav jag mig i kast med hans artikelsamling ”Ett berg högre än everest”, och fann även den mycket läsvärd. I texten om Chamonix hittade jag följande tämligen underhållande stycke:
I Sverige tycks man ha en oöverkomligt hög skatt på alkohol. När svenskar kommer till Frankrike, där spriten kostar ungefär hälften så mycket som i Skandinavien, har de en tendens att dricka för mycket och ”bli fullkomligt galna”, som Twight uttrycker det. ”De börjar slåss, vandaliserar rum och blir ytterst oregerliga. Följden blir att när värdshusvärdar i Chamonix ser ett svenskt pass säger de för de mesta: ‘Jag beklagar, men jag erinrade mig just att alla rum redan är upptagna’”
Jag minns att det fanns en sådan mentalitet gentemot svenska skidturister i Alperna i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Hur det är idag, eller hur synen på de svenska klättrarna är på kontintenten, har jag för dålig koll för att uttala mig om. Däremot vet jag hur man ser på de svenska pokerspelarna, i alla fall på de lite större tourerna. Svenskarna är respekterade både vid och utanför borden för sitt goda uppförande och sportsmanship, och är det någon som beter sig illa är det sällan någon av våra landsmän. Givetvis är det så att det alltid finns undantag, men det är lätt att vara svensk och komma ut och presentera sig för både personal, media och spelare från andra länder. Våra proffs på touren har gett svenskarna ett gott rykte.
