Next Stop Nassau
Sådär då, då var man tillbaka. Tre veckor in på det nya året. Ingen nyårskrönika har det blivit heller, men det finns fortfarande i den så kallade pipelinen. Just nu störs jag mest av en efterhängsen insomnia som garanterat är en sen resgåva till följd av mitt besök på Bahamas i samband med PokerStars Caribbean Adventure. Det var också en jefla resa. På Arlanda träffade jag Turken, min motsvarighet på Poker Magazine, och blev glad över att få sällskap på den 24 timmar (trodde jag då) långa trippen över Atlanten. Allt gick enligt plan fram till Miami. Alla känner till att det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för en utlänning att komma in i Onkel Sams Rike.
Vi visste redan från början att det skulle bli tajt; två timmars transit innan påstigning på American Eagles flight till Nassau, Bahamas. När vi kommer fram till passkontrollen är det larviga köer, som går ytterst sakta. Vi börjar inse att det är tajt. Till slut kommer Turken fram och igenom; så min tur. Efter sommarens debakel med passet har jag sett till att ha både livrem och hängslen i form av utskrifter av såväl ESTA-ansökan som mailkorrespondens med amerikanska ambassaden och ESTA-myndigheter. That did not help. Jag blir införvisad i specialkön, och Turken måste ge sig av för att se om han eventuellt kan hinna med planet. Själv visas jag in i ett lite rum, fyllt med trettiotalet olycksbröder och -systrar. Där får jag sitta. Jag får inte lämna rummet, inte använda någon form av kommunikationsmedel, inte ens skicka ett SMS. Efter trettio minuter kommer en -faktiskt mycket vänlig kvinna – från American Airlines och frågar om nån har anslutande flight. Jodå, säger jag, och säger flightnamnet. Hon säger att när (inte om, utan faktiskt när) jag får resa vidare kommer de stå för kostnaden av att boka om flighten. Att jag missar den här flighten står redan klart. Efter 1,5 timme släpper de ut mig. Utan någon förklaring.
Springer ner till American Airlines disk. Får standby till nioflyget. Checkar in bagaget, efter att ha räddat tandborsten i händelse av att jag inte kommer med. Drar mig mot gaten. Träffar där Turken som också missat flyget. På plats är vi ett en handfull som väntar på standby. Turken och jag vet inte vem som står var i köordningen, och vi enas om att om någon av oss får en plats åker man givetvis. Han får så småningom den sista platsen, och jag är den ende av oss som väntat som inte kommer med planet. Fuck My Life och så vidare…..
Jag har fått en garanterad plats på åttaflyget morgonen efter. Ut på gatan, hugger en taxi. Åker nån halvmil till Holiday Inn, där jag får ett inrökt ganska skabbigt enkelrum, men det duger för en kort natts sömn. Ställer klockan, kraschar fem timmar, återvänder till flygplatsen. Kliver på det semililla propellerplanet som äntligen lyfter mot Bahamas. Efter fem minuter i luften girar planet skarpt åt vänster och börjar tappa höjd. Whattafuck? Det här är inte alls bra. Flygvärdinnan springer snabbt runt och kollar att alla teknikgrejer är avslagna och att alla är fastspända. Jag ser hur vi ganska snabbt närmar oss hustaken, och känner för första gången i mitt 37-åriga liv en riktig fruktan för mitt välbefinnande när det kommer till flygsäkerhet. När vi närmar oss marken ser jag plötsligt husen försvinna och landningsbanan under oss. Vi glider efter femton minuter i luften tillbaka in på Miami Airport, en brandbil eskorterar oss tills vi stannat. Radion slås på, och piloten berättar att vindrutan spruckit. Min vän Stephen Bartley på PokerStars-bloggen gjorde en kort intervju med mig och skrev en mycket målande text om händelsen.
However, två timmar senare var vi uppe i luften igen (jag kan meddela att jag under denna Bahamas-resa dragit på mig en flygskräck jag aldrig upplevt tidigare. Vi får se om den klingar av eller om detta är något jag ska leva med….), och efter en dryg timmes flygfärd taxar vi in på Nassaus flygplats. Efter drygt fyrtio timmars resa är jag ny mycket nära målet.
To be continued….