Döden gör slut på ett liv, inte en relation
Det är vår 2010 och jag sitter på en ännu en tråkig flygning hem från ett jobb. ”Tjena, Valter” säger den unge killen bredvid mig på bred norrländska, när planet lyft. Han säger att jag säkert inte känner igen honom, men att han varit ned på turnering med några vänner och att han också är aktiv på pokerforum. De två timmarna förflyter snabbt i det trevliga sällskapet och vi avhandlar vem är vem i pokervärlden, den eventuella framtida lösningen av pokern som spelteoretiskt problem och upp- och nedsidor med pokerforum. Han är full av tankar och åsikter.
Under 2010 och 2011 korsas våra vägar flera gånger såväl ute på touren som på de internetkanaler som är en stor del av mitt jobb, och han blir en av de människor som gör mitt jobb så mycket roligare. Det här är ett yrke som bygger på relationen till andra, korten är faktiskt seundära trots navet i den här branschen. Parallellt lyfts han upprepade gånger fram som en av de som verkligen – jag menar verkligen! – förstod spelets mekanismer. Min vän ‘Greta‘, vars kunskap om poker jag respekterar mer än de flesta andras, sade en gång till mig: ”Jag känner mig så jävla dum när jag försöker hänga med när killar som J diskuterar”.
När människor lämnar oss är det lätt att ikonisera dem, men här och nu tror jag de flesta är överens om att J besatt ett knivskarpt intellekt. Hans ödmjukhet och ovilja att ta plats gjorde dock att det tog ett tag att se det Värmen i hans umgänge gick dock aldrig att ta miste på.
”Döden gör slut på ett liv, inte en relation” sade den amerikanske personligheten Robert Benchley. Det stämmer så väl, och en av de rader som berört mig mest de gångna dagarna skrevs av forumiten och J:s nära vän ‘zlibrahimovic‘:
”En sak J introducerade för mig och gjorde det möjligt för mig var att träffa alla dessa nya människor. den kraften kommer ingen förhoppningsvis att ta ifrån mig. jag ska genomföra det vi kom överens om, han kommer alltid finnas bredvid mig.”
När man är tjugo år ska livet inte sluta, det är där det ska börja. Trots att vi inte lärde känna varandra på riktigt är jag glad för de stunder vi hann träffas, och det var alltid såväl underhållande som utvecklande samtal. Genom de ord dina vänner skriver om dig nu på forum, bloggar och på facebook är jag övertygad om att du aldrig kommer att glömmas bort. Du har satt outplånliga spår i pokergemenskapen, både hos dina nära vänner och hos oss som inte kände dig så väl.
