Bliv vid din läst
I lördags befann jag mig på ett julbord i Stockholm, i ett mycket trevligt sällskap. Så småningom hamnade jag i samspråk med ett framgångsrik svensk pokerspelare, och samtalet kom att beröra såväl hans som mitt jobb. Vi pratade även om mitt eget pokerspel, och jag konstaterade att jag trivs riktigt jävla bra med att ha det jobb jag har och att jag inte skulle vilja byta plats med de heltidsspelare jag bevakar.
Spelaren var först rejält förvånad över detta, och framhöll att det väl ändå måste bero på hur mycket pengar man skulle tjäna på spelet. Det är ändå en viss skillnad på att vara en midstakesgrinder och en nosebleedspelare. Mjo, det fick jag ju medge, att summorna inte var utan betydelse. Men samtidigt vet jag med mig att mitt psyke inte är byggt för den stora varians som pokerspel medför, och att ha det som en högst central del i mitt uppehälle vore nog mer eller mindre fatalt för min del.
Jag har själv en gång i tiden varit i en sists där jag mått riktigt jävla dåligt, där varje dag var som en film utan färger, utan ljus. Att göra som jag gjorde och självmedicinera med alkohol är en jävligt dålig ide för den som undrar.
Hur som, mitt bordssällskap konstaterade att det var en fullt rimlig inställning, och medgav att hälften av tiden som heltidsspelare ”mår man som skit”.
Det är ingen vardag jag vill byta till mig, och summan för att ändå göra det är jag tveksam om den över huvud taget finns. Jag håller mig gärna till det jag kan och är hyggligt bra på, och framför allt som jag mår bra av. Dessutom får jag ta del av stora dela av uppsidorna i en pokerspelares liv. Jag får resa över stora delar av världen, och träffa mängder av intressanta människor. En del av dessa är jag glad att kunna kalla mina vänner.
