Newmanlove
James Dean är kanske den mest mytomspunne manlige skådespelare som existerat, möjligen med viss konkurrens av Marlon Brando. Dean vinner måhända på målfoto tack vare sin allt för tidiga bortgång. Vad de har som andra inte har? Jag vet faktiskt inte. Möjligen det som fint brukar kallas karisma, en sällsynt utstrålning. Ej att förväxlas med Kaworka, den djuriska approachen som Kramer framhöll i Seinfeld. Här kan man göra en melodikryssetövergång när vi ändå pratar Seinfeld. På våningen ovanför seriens titelfigur Jerry Seinfeld bor den koleriske brevbäraren Newman. En annan Newman är Paul Newman.
Robert Redford må se ut som en old school Brad Pitt i klassiska Blåsningen, men i min värld är det Paul Newman som bygger filmen. Att han faktiskt kan agera är tydligt, men framför allt är det hela approachen som är värd att applådera. På ett närmast perfekt sätt kombinerar han gentlemannalooken och hållningen hos gamla legendarer som David Niven, Laurence Olivier och Alex Guinness med en trygghet och attityd som gör honom till en av filmens verkligt stora.
Pacino, De Niro och Nicholson får ursäkta, men i min bok är Paul Newman hårdast av de hårda. Ska jag lyfta fram någon som spelar i samma division är det möjligen Steve McQueen och Michael Caine, men de saknar något som Newman har. James Dean och Marlon Brando har det, men det har tamejfan Paul Newman med.
Dean dog ung, Brando blev tjock, men Paul Newman var en stilikon från start till mål. Har du inte sett Blåsningen än kan du göra det enkom för att se hur man bär upp en hatt och en cigarr. Dessutom är det en väldigt bra film. Och då har jag inte ens berört Slagskott än…
