Bourque
Alla som tycker om sport har ögonblick i sitt favoritspel de aldrig glömmer. Själv är och förblir sporten i mitt hjärta ishockey. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av svenskt ligaspel även om jag håller på VIK sen många år tillbaka. Istället är det på andra sidan Atlanten som de största ögonblicken i mitt minne skapats, även om jag aldrig sett en match live. Vi har haft många stora svenska spelare i National Hockey League. Peter Forsberg, Börje Salming, Mats Sundin, Kent Nilsson och Nicklas Lidström är några av sportens stora ikoner. Den bild som mer än något annat etsat sig fast i mitt minne innehåller dock inga av våra blågula spelare.
Ray Bourque gjorde sin premiär i NHL 1979, och gjorde sedan 21 säsonger i Boston Bruins. I ett lag han aldrig fick chansen att vinna Stanley Cup med. I slutet av den sista säsongen gjorde klubben något mycket stort, de bytte bort sin ikon – sin hjälte -till en bättre klubb för att ge honom chansen att få avsluta karriären med den största trofén. Att bli mästare. Bourques nya klubb Colorado tog inte segern, men en säsong senare kunde de i den sjunde och avgörande matchen av finalomgången ta hem cupen.
Det är här min största minnesbild i hockeyn börjar. Joe Sacic får som lagkapten åka fram och ta emot bucklan, och fotograferas med den. I sekunden representanterna från NHL släpper trofén, lyfter Sacic den, och istället för som brukligt höja den över huvudet åker han direkt fram till Bourque, som får lyfta Stanley Cup till publikens jubel. Bakom honom står sonen med tårarna rinnande längs kinderna. Det var aldrig tal om någon Judas-debatt för klubbskiftet, istället var det de samlade fansen från två team i NHL som gladdes med en av sportens största genom tiderna. Vid sidan av Lidström och Orr antagligen den bäste backen.
I det ögonblicket finns mycket av anledningen till varför jag älskar hockey.
