Wordfeud
Ungefär ett dygn tog det, sen började jag tröttna.
Folk har gått man ur huse för att på sina mobiler och paddor spela vad som inte är något annat än Alfapet. Mmmm, jag vet att fint folk säger ”Scrabble”, men likförbannat är det Alfapet. När jag hittar nåt nytt jag roas för missbrukar jag det abnormt mycket på kort tid, och tröttnar sedan. Spelar ingen roll om det är nåt nytt jag hittar i kryddhyllan på Ica eller om det är en ny låt av Social Distortion. Det var samma sak med Wordfeud, och det tog ganska precis ett dygn innan jag började känna att det de facto var rätt tråkigt. Sure, min spelkvalitet spelar in, det medges. Ni som är lite sportintresserade vet att det i varje OS dyker upp en smått överviktig kille från nått örike i Indiska Oceanen eller Stilla Havet som lufsar in på strax under tjugo sekunder på hundra meter eller som knappt kan simma, men som bara SKA över femtiometersbassängen på hundra fjäril? Det är jag i Wordfeud. Ett rundningsmärke, ett oviktigt hinder för de som kan i vägen på nya framgångar. Jag är för Wordfeud vad Guy Laliberte är för nosebleedpokern.
Vad som faktiskt saknas i Wordfeud, och som gör det rätt ointressant i längden är en ranking. Nu förlorar man (eller vinner någon gång kanske), och sen rycker man på axlarna och tänker ”jaha”, och glömmer den matchen. Det finns inget att spela om. Wordfeuds enda konsekvens är att vi nördar tittar ännu lite mer på mobilerna.
På plussidan finns att jag de senaste veckorna har livspremiärat saker som faktiskt är riktigt jävla roliga. Seglingen jag skrev om för ett tag sedan var en sån grej, jag hade aldrig varit ut i en riktig segelbåt. Nu hoppas jag det kommer att bli många fler tillfällen. Klättringen jag just upptagit är en annan. Jag var en riktig jäkla crybaby när jag hängde en bit upp på väggen och ville ner, men jävlar vilken adrenalinkick det var när man plockade väggen på riktigt första gången. Mer sånt.
Såg Pernilla Andersson i teve när hon intervjuades av Niklas Strömstedt. hon fick frågan om vilket band hon skulle lyssna på om hon bara fick lyssna på ett resten av livet, och hon svarade Tom Petty & The Heartbreakers. Det är inte så jävla dumt faktiskt. Om jag själv ombeds lista mina bästa låtar ligger Dead Boys ”Ain’t It Fun”, Shooter Jennings ”Manifesto no1″ och Hank Williams ”Alone and forsaken” bra till. Ska jag droppa de bästa artisterna kommer Rancid, AC/DC, Social Distortion och Ramones fort fram. Ändå är det nog inga av de ovan nämnda jag skulle svara om jag skulle välja EN artist att lyssna på resten av livet. Då måste man plötsligt börja väga in faktorer som variation, musikalisk bredd, med mera. Ramones är övernaturligt bra, men de har ingen jättebredd i skapandet om man säger…. Istället börjar jag fundera kring Rolling Stones, Johnny Cash eller möjligen Mark Knopfler om man får blanda in Dire Straits.
Skulle jag välja ett band jag skulle få slippa resten av livet ligger Bo Kaspers Orkester väldigt, väldigt bra till.
