Jag, en gam
Två gånger när jag har flugit det senaste året har det varit tillbud i luften av den sorten att det brukar spraka i högtalarsystemet; ”Finns det någon läkare ombord?”. En av gångerna hände det de facto. Har ni tänkt på att det är ytterst få gånger som det knastrar till och man hör ”Har vi någon pokerredaktör ombord?”. Nästan aldrig faktiskt. Jag tycker också att vi är ganska diskriminerade när det gäller reality-tv. Livräddare, läkare, jobbsökare, snutar, barnmorskor, till och med lärare. Men inte finns det någon tv-serie om vardagslivet för en pokerskribent. Jag vill också ha coola klipp när jag sitter i slow motion och knackar ihop resultaten från söndagsrailen, till något grymt soundtrack, typ ”Ain’t It Fun” med Dead Boys……Ge mig en jävla show. Det är alldeles för stort fokus på vad som kan vara ”bra teve”.
Det slog mig när jag var i Barcelona för ett par veckor sedan och ”svettades” bakom en spelare att man är som en jäkla gam. Uttrycket är egentligen engelskt, ”sweat”, och betyder i branschen att man som liverapportör / bevakare står kvar och punktmarkerar en spelare i turneringen istället för att kryssa genom lokalen för att hitta intressant action. Anledningen? Nästan alltid för att spelaren är riktigt short, och är inne i push / fold-mode. Vi väntar alltså på en uppdubbling eller en bust. Gå in på en pokerturnering och se var media börjar flockas, där sitter det ofta en namnkunnig spelare som börjar ligga riktigt brunt till. I mitt fall är det nästan alltid en svensk, eftersom det är de jag lägger fokuset på när jag är ute och rapporterar. Jag är pokervärldens gam som väntar på att ännu ett tournament life ska ändas…
