Till Barcelona
”Kan de inte flyga lite fortare?” mumlar min kollega P när vi sitter ihopvecklade i varsin flygstol i turistklassen. ”Mjo, det går ju ändå i 800 knyck” försöker jag. ”Jo men vad fan, det kunde man ju redan flyga i för femti år sen” säger P. ”Det imponerar fan inte längre”.
Väl framme på Barcelonas flygplats, efter en resa med rätt mycket turbulens i luften – P har inte märkt ett skit. Han fick låna iPaden och upptäckte Ticket To Ride, bara det ett skäl att köpa platta menar han nu – hittar vi Martin Jacobson. Han ska bo på Arts, vi på Skipper, det är vägg i vägg och vi enas om att splitta en taxi. När vi kommer ut på gatan får vi en taxibil tilldelad oss. Chauffören är klädd i jeans, skor och skinnväst, och typ inget annat. När vi kliver in i bilen och hör den spanska rockabillyn slå emot oss mumlar Martin ”Det här kommer att gå fort…”
Jodå, det gick fort. Femton minuter senare rullar vi in framför Skipper. Då har chauffören hunnit veva ner rutan och göra obscena gester åt en flicka på vespa, skrikandes ”my name is big dick” och dessutom oombedd berättat att ett rum på lyxiga W resorts kostar femtusen spänn natten, ”but that includes prostitutes”. När han senare uppmanade mig att skrika lite åt flickan på vespan tackade jag artigt men bestämt nej.
När chauffören blåser iväg och vi står på trottoaren tittar vi på varandra, och skakar en smula på huvudet. Wtf? Hände just det här?
