Att leva drömmen
Just nu är det väl kanske inte så att jag lever drömmen direkt. Klockan är åtta på morgonen och jag försöker att fjärrkoordinera vårt team som är på plats i Las Vegas. Själv sitter jag vid ett köksbord hos min syster, och försöker att hålla mig lite ur vägen allt eftersom att syskon, svågrar, syskonbarn, egna barn och fruar sakta vaknar upp till vad som för dem är ny dag och för mig slutet på ett långt arbetspass.
Jag har sett solen trilla ner bakom takåsarna i Borlänge, tystnaden sprida ut sig och sedan tittat på när solen igen bryter över husen utanför.
Som jag skrev i mitt förra inlägg blev konsekvensen av min inställda Vegasresa att jag ställde om min egen dygnsrytm till Vegastid, kavlade upp ärmarna och gjorde mig redo för att bocka av sex raka pass mellan klockan 21 och klockan 10. Det femte av dessa pass är snart avverkade.
Inget ont som inte har något gott med sig. Även om jag inte har strosat genom Rios vindlande korridorer och fått höra markerna rassla mot filtdukarna, vandrat längs stripen i tryckande värme eller fått träffa en mängd svenskar som jag tycker är mycket underhållande och / eller bara avspänt sympatiskt att umgås med, har andra alternativ plötsligt öppnat sig.
I torsdags eftermiddag låg jag på en brygga utanför Eskilstuna i trettiogradig värme och såg mina barn bada i Mälaren. Jag har spontanbesökt min syster som jag träffar alldeles för sällan, och igår natt fick jag förmånen att göra större delen av mitt arbetspass i sällskap med en kvartett svenska grinders som öppnade sin dörr för mig.
Livet som pokerskribent är socialt väldigt polariserat, där det nästan inte finns något mellanting mellan att tändigt springa och prata händer och situationer med hundratals personer i en vecka i sträck, eller sitta själv på sin kammare och producera texter utan att prata med en människa på arbetstid i flera dagar på raken. Att då få sitta ned och göra sitt jobb i sällskap av människor som man inte förväntas prata med för att man ska åstadkomma något utan bara för att det är trevligt är ovärderligt för arbetsglädjen. En sådan natt hade jag i Ludvika igår, utan att för några dagar sedan ha en aning om att det skulle inträffa. Jag är övertygad om att de timmarna där var minst lika trevliga som något jag hade sysselsatt mig med i Las Vegas.
När jag tänker efter lever jag nog drömmen ändå, även om en del drömmar inte utgörs av life in the fast lane.
