Mama, I?m coming home?
Mums. Jag bjuder på den här.
Hur det gick att komma till Vegas? Sådär kan vi säga. Glad i hågen (nåja) höll jag mig vaken hela natten, fick min alltid hjälpsamme bror att skjutsa mig till Arlanda, och bordade sedan planet klockan 06.30. Sover som en klubbad säl hela flygningen till Amsterdam, där jag kliver av och tar mig till den nya gaten (Flygplatsen Chiphol är sjukt stort kan jag meddela för er som inte varit där). Kommer dit, de ber om pass och boardingcard, och allt är fine. Sedan kommer frågorna, som alltid när man ska till USA, inga konstigheter. Var ska du? Vad ska du göra? Var ska du bo? Har du packat väskan själv? (Det finns många svar man kan göra sig lustig med, men amerikanska immigrationsmyndigheterna gillar inte humor i just de där situationerna).
Nu händer något. Kille ett går fram till kille två och pratar lite. Sen tar kille två över. Han har inte flygpersonalkläder, utan kostym och bricka. Börjar ana oråd. Han ställer samma fråga som kille ett, och lägger sedan till frågan ”När utfärdades det här passet?”
Det här är inte bra, känner jag. Hmm…funderar en stund. Han håller passet på ett sätt som gör att jag inte kan läsa på det. Det skulle inte alls se bra ut ställa sig på tå och försöka snegla heller.
2008?
”Har det passet anmälts stulet?”
Vattafack? Nu börjar det nog komma en känsla av att Vegas börjar rinna mig ur händerna. Sen kommer tilläggskommentaren ”Det här passet är stöldregisterat hos Interpol.”
Efter några sekunders fundering börjar jag förstå. När jag befann mig i London i höstas lyckades jag slarva bort passet på mitt rum. Jag hittade det helt enkelt inte. Jag kontaktade svenska ambassaden som sa att jag skulle komma över, och där snickrades ett nytt pass fram.
Samtidigt registreras mitt pass alltså i Interpols register över stulna identitetshandlingar.
Redan samma dag hittade jag mitt ordinarie pass. I skon i garderoben (inte då den skon jag använde, utan extraparet). När jag sedan lämnar London frågar jag på flygplatsen vilket pass som ska användas, och personalen säger att det är fine med gamla passet (De hade fel).
Därefter har jag med passet besökt Barcelona, Tallinn, Köpenhamn, Berlin och Madrid. Samt uppdaterat min ESTA-ansökan.
Guess what? Inte en varningssignal någonstans. Förrän man kommer till immigration services of the United States. De gillar inte alls folk som försöker åka in i landet med stulna pass (eller som en bekant uttryckte det ”De gillar inte folk som försöker åka in i landet”)
Vad de sa på Chiphol? ”Go home”.
Vems felet var? Mitt givetvis. Jag borde A) kollat riktigt jävla noga vad som gällde när jag återfann passet, antingen via ambassaden i London eller när jag återkom till sverige, samt B) alltid kolla en extra gång att allt INKLUSIVE passet är clean as a barnrumpa när jag ska in i US.
Samtidigt hade man svårt att tro att ett pass man rest på ett år, samt kollat ESTA med, inte skulle vara giltigt. Nåväl, tur i oturen hade vi andra, mycket kompetenta människor som kunde göra jobbet i Vegas, med back-up från mig i Västerås. Med följd att jag får jobba Vegastider i Sverige, mellan kl 20 och klockan 10. Låt mig säga så här: det är en nyttig läxa. Won’t do it again.
Sådär. Nu kan ni ta fram ruttna tomater.
