On the road again
Klockan har passerat ett och när vi närmar oss vargtimmen börjar min resa mot staden som aldrig sover. Jag sitter just nu ensam vaken i mitt hus och lägger sista handen på packningen, och några rum bort får min lillebror och tillika nattens chaufför några behövliga timmars sömn innan han ska ta mig till Arlanda. Tre mil härifrån ligger min livskamrat sedan tretton år och sover tillsammans med våra två barn. I en tjugo år gammal husvagn i Nyckelviken någon mil utanför Eskilstuna.
Jag vet att det finns pokerspelare som skulle gå över lik för att få göra resan jag snart skulle iväg på, men jag skulle inte gråta blod om det stod ”Nyckelviken, Eskilstuna” på min biljett just nu.
”On the road again -
Just can’t wait to get on the road again.”
Jag kan inte påstå att jag är lika begeistrad i resandet som den store Willie Nelson, men lik förbannat vet jag att när jag fått några timmar sömn i kroppen och planet går ner på landning på McCarran Airport i Nevada kommer jag vara rätt jävla nöjd med att vara just där och då. Las Vegas är en underhållande stad, inte tu tal om den saken, World Series är World Series, och många svenskar som jag verkligen tycker om att umgås med befinner sig just nu där.
Mina väskor är packade, jag är redo att åka, och vore det inte för vetskapen att de tre människor som betyder mer än något annat i mitt liv befinner sig i en gisten husvagn just nu, skulle jag antagligen inte se mig om i backspegeln en enda gång utan dansa mig fram mot Arlanda i en karaokeversion av Viva Las Vegas. Nu får jag nöja mig med att jag har ett stort äventyr framför mig, och något ännu bättre att återvända hem till.
Dagens låt. Kommentarer överflödiga.
