Lojalitet
Idag är det lätt att vara västeråssupporter.
Jag medger det direkt. Jag är en tv- och tidningssupporter. Jag ser en match live på Rocklunda var femte år eller så, följer lagets framsteg i tidning och lokal-tv och ser inte mycket annat än landskamperna på teve. Lik förbannat råder det inga tvivel om var min lojalitet ligger när det kommer till hockeylag. De svartgula dräkterna är mina färger, och då är det inte AIK jag pratar om.
Det har gått några år sedan VIK Hockey hade sin storhetstid. Idag tragglar vi på strax under svensk hockeys finrum, och är ett lag där supportrarna vet vad de får. Då och då dyker det upp en riktig talang, men lika säkert som att Kicki Danielsson kommer att köra sin årliga bekännelse om att hon är alkoholist kommer dessa talanger att försvinna för större och ljusare framtidsplaner. Patrik Berglund och Mickis Backlund drog till NHL, och Västeråslaget harvar vidare. Vi kan vara hyggligt säkra på att vi inte kommer att åka ur serien, och vi kan vara tämligen förvissade om att vi inte kommer att nå högsta serien inom överskådlig framtid. Kort sagt, vi sitter där vi sitter i vår mellanmjölkshockey.
Idag är det dock både lätt och riktigt roligt att vara Västeråssupporter. En av världens största genom tiderna har åter igen fått den uppmärksamhet han så väl förtjänar. Nicklas Lidström tog i natt svensk tid hem Norris Trophy för sjunde gången. Det i sig är total världsklass. Resultatet tangerar Doug Harveys andraplats på listan över flest Norris Trophies, endast slagen av fenomenet Bobby Orr, som tog titeln åtta gånger mellan 1968 och 1975. Elithockeyn har blir dock hårdare och hårdare, så även om man aldrig kan ta ifrån Orr statusen som en av världens största backar all-time placerar jag Avestasonen Nicklas Lidström lika högt. När man pratar om världens bästa hockeyspelare fastnar man ofta vid anfallare som Wayne Gretzky, Mario Lemieux eller Peter Forsberg, men ”Lidas” är också där. Det går inte att överskatta Lidströms storhet i hockeyvärlden.
Det som verkligen imponerar är att han är lika stor i Västerås som i Detroit. Han är lika respekterad i Rocklunda som i Joe Louis Arena. Man blir aldrig profet i sin egen hemstad sägs det, men Nicklas Lidström är undantaget som bekräftar regeln.Jag tror att det beror på den totala ödmjukheten. Under de tjugo år jag varit inte bara en supporter till VIK utan framför allt till Lidström har jag aldrig i något medium sett honom förhäva sig på något sätt, aldrig framställa sig själv som förmer. Alltid betonat laget och omgivningens betydelse. Han personifierar, kanske mer än någon annan svensk hockeyspelare jag kommer på, en av de största av egenskaper i mina ögon. Lojalitet.
Nicklas Lidströms tröja kommer att hissas i mer än en hall den dagen han snörar av sig rören för sista gången, men sedan länge finns den redan mentalt hissad hos tusentals fans inte bara i Detroit utan också i Västerås, Avesta och lilla Skogsbo i södra Dalarna.
Idag är det lätt att vara Västeråssupporter.
Inget passar väl bättre än att låta dagens låt vara något av en annan av Detroits stoltheter. Det här är MC5 med ”American Ruse”.
